Promenera – värdigt
Jag har lyxen att kunna promenera till jobbet, så länge jag går hemifrån i tid hinner jag ändå. I morse var jag iväg tidigt, lät cykeln stå och bara gick. Jag tycker verkligen om att gå. Det lugnar. Känns friskt.
Jag tog fötterna hem också. Om jag behövt handla hade det inte varit lika kul. Det finns få saker jag tycker sämre om än att hungrig och trött behöva bära tunga matkassar. Men utan matkassar är det okej att vara lite hungrig och trött och samtidigt promenera.

Jag läste nyligen Amanda Svenssons ”Ett system så magnifikt att det bländar” och blev överraskande tagen av den. Överraskande eftersom jag inte förväntat mig en så svindlande och märklig berättelse, vacker och udda om tre syskon som var en kämpar för att knyta ihop sin egen berättelse med varandras.
Dotterns entusiasm fick mig att boka en dag för brädåkning i Kungsberget utanför Sandviken. Det var värt varenda spänn. Vi hade roligt ihop en hel dag. Jag tänker ta vara på de grejer som barnen fortfarande vill göra tillsammans med mig. Att jag då är en töntig, gammal och medioker brädåkare, well… I don't care.

