Andreas

För övrigt gillar jag The Cut. Det är kärnfullt och underhållande. Dessutom är han en jävel på att teckna karaktärer.

Jag tror Doc Morris på Rosenlundsgatan får det svårt. Några kvarter bort ligger Apotek Hjärtat. Det har öppet alla dagar 8-22.

Mina fingrar läker inte. Varför? Ångsår finns inte.

http://www.ne.se/sår?i_h_word=Brännsår

Det är skillnad på politiker och politiker, när det kommer till kontakter med journalister. Det vet alla. Det är också stor skillnad på pressekreterare emellan.
I dag var jag med om en pressis som agerade ovanligt rakt och ärligt. Föredömligt på alla sätt. Han bad nämligen om ursäkt för det svar “hans” politiker hade skrivit som svar på en fråga jag mejlat.
“Jag tycker inte riktigt att NN har svarat på dina frågor. Du får återkomma”, sa han.
Så ska pressekreterare vara.

Min kollega Emelie har skrivit en mycket bra artikel i veckans Tidningen Liljeholmen/Älvsjö som bör läsas av alla som är intresserade av poliser, rasism, antirasism eller offentlig kölhalning. Den passar också alldeles utmärkt bra för den som är intresserad av alltihopa.

Hur tänker han? frågar jag mig när jag läser. Och det intressanta är att han verkligen har tänkt. Jerry tycker att det här är helt rätt att peka ut afrikaner, rumäner och chilenare i den information som sprids till grannsamverkansgrupper i Globens närpolisområde.

Jag undrar hur chefen, som tar kraftigt avstånd, kan ha undgått att känna till detta? Lapparna har suttit uppe i trappuppgångar runt om i hela Söderort.

Black metal-bandet Taake är nominerat för deras platta Noregs vaapen till den norska motsvarigheten till en Grammis - Spellemannspriset, skriver Svd. Trots att bandet har textrader som ”Åt helvete med Muhammed och muhammedanerna” och ”nu vaknar snart Norge” står juryn konsekvent upp för sitt urval.

• Juryn ska uteslutande värdera utgåvan, och inte framträdanden eller livsstil i övrigt. Vi har full yttrandefrihet i Norge och en Spellemannjury ska inte på något sätt censurera innehållet, säger Marte Thorsby, styrelseordförande för Spellemanpriset till Aftenposten som citeras av Svd.
  
  Jämför detta med hur Sveriges radio P4 agerade när det gäller bandet Völund Smed.
  
  Det här sätter fingret på det eviga dilemmat som uppstår när ens intresse för ett verk krockar med ens uppfattning om upphovsmakaren.
  
  Jag skulle aldrig lyssna på Völund Smed men jag gillar Taake.
  
  Visst är det ändå något tilltalande med den norska konsekvensen?

Annandagen. Vi åkte som planerat till Kosta outlet. Det är stort, tomt och vissa gånger går det att göra riktigt bra klädfynd. Men fiket och restaurangen är katastrof. Tänk flygplats och Åbofärja. Kallt, kalt, kaffe på termos och Delicatokakor. Förjävla omysigt. 
Den äldste skulle få nya termobraller och vinterjacka men han snea av någon anledning till och vägrade plötsligt. “Jag vill inte ha någon!” skrek han. 
“Okej”, sa vi och sparade en tusenlapp. Får se hur värt det känns den dagen vi vaknar till snö och tio minusgrader och hans gamla jacka ramlat i bitar. Men men, den dagen den sorgen. Vill pojken ha för små och trasiga kläder, låt honom hållas.

Mitt intag av nyhetsmedier är minimalt för tillfället men min sambo berättade intressant sak om Bonniers nya ambitiösa magasin Icon. Enligt en källa med “god insyn i projektet” som det heter, ska upplagan redan ha skurits ner från 6 500 exemplar till 5 000 stycken. Det blir svårt att överleva med sådant tapp efter bara ett par tre nummer. 
Synd på en produkt som är ett magasin som satsar på välskrivna artiklar. Kanske inte lika synd om man tänker på det faktiska innehållet. Icon luras lite med sin finkulturella look. Den är inte så gedigen och full av journalistiskt sprängstoff som jag hoppat. Den innehåller på tok för mycket livsstilsshopping och resematerial. Resejournalistik bör brännas på bål, hur väl förpackad den än är. 
Men jag är beredd att ge Icon en eller ett par chanser till, om den skärper till sig och skär ner på plocket, lägger till lite mer analyserande material och kastar ut alla storstadsweekendtips. Om jag har råd vill säga. En tidning som kostar närmare hundralappen ska duga till mer än en snabb genombläddring. 
God fortsättning. 

Juldagen. Dagen efter. Det är något med den här dagen som är svårt. När jag var yngre och barnfri hade den här kvällen bjudit på årets fest i uppväxtstaden Katrineholm. VM i dyngfylla. Hemvändarstajl. Ofta väldigt roligt. Ofta ångestframkallande.
Numera år juldagen en ledig dag som tillbringas med familjen och eventuellt tillskott av släktingar. Det går lite långsamt. Vilket vore gott och väl om det innebar tid för hjärndött tv-tittande eller läsning. Nu är det inte så. Här handlar det om att hålla barnen på gott humör genom att passa mattider precis som vanligt. Jag vill bara vara ifred en stund och det får jag såklart inte. Svärmor är alla tiders men borta är inte hemma.
Det känns som om jag väntar på något. Jag antar att det är nästa mål mat.
I morgon är det mellandagsrea på Kosta outlet.

Trots att jag varit registrerad på Twitter i drygt tre år är det först det senaste året som jag upptäckt hur kul och användbar tjänsten är. 
Det bästa med mikrobloggen är att den gör det lätt att komma i kontakt med människor som inte ingår i ens vanliga umgängeskretsar och nätverk. Till exempel har Twitter fått mig att upptäcka att det finns en röd tråd som binder samman både Timbro och Uppdrag granskning med mitt eget intresse för musik.
Den röda tråden stavas black metal.

Jag minns hur glatt överraskad jag blev när jag upptäckte att vd:n för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, Markus Uvell, visade sig vara en metallskalle. Jag skrev ett uppmuntrande meddelande och efter det har vi med oregelbundna mellanrum tipsat varandra om bra skivor. Utan Markus Uvell hade jag  aldrig upptänkt bandet Slagmaur till exempel. Och jag hade inte varit lika såld på Deathspell Omega som jag är i dag. 

Jag minns inte hur vidarekopplingen till Henrik Bergsten, reporter på Uppdrag granskning, gick till men han visade sig också ha alldeles ypperlig musiksmak. 

Lika lite minns jag genom vem eller hur jag fick kontakt med personen som döljer sig bakom signaturen @Jagharinteaids. Men jag minns desto fler av dennes tips på mer och mindre obskyrt slammer. Horseback, Indian och Beherit till exempel. 

Varför inte låta dessa tre personer bjuda på sin visdom och goda smak för en större grupp människor så här i juletid?

Jag har härmed äran att presentera årsbästalistor @markus_uvell @hbergsten och @Jagharinteaids

Håll till godo. 

——-

@hbergsten listar 2011

1.Skogen: Svitjod
“Ensamhet, kyla och mörker. Episk svartmetall av finaste sort."

2.Taake: Noregs vaapen
“Storslaget och bitande och väldigt norskt."

3.Inquisition: Ominious doctrines of the perpetual mystical macrososm
“Årets mesta mangel. Och galnaste sånginsats."

4.Djevel: Dodssanger
“Rå monotoni. Sångaren från Kvelertak i sitt rätta element."

5.Svartsyn: Wrath upon the earth
“Fullt ställ."

———–

@Jagharinteaids listar 2011

Oranssi Pazuzu - Kosmonument
“Fantastisk finsk black metal med inslag av 60-tals psykedelia. Låter kanske konstigt men det funkar jävligt bra. Tänd några ljus - käka lite svamp - bli upplöst i Kosmonument."

Shining: VII Född Förlorare
“Heroin, självplågeri och hat till människosläktet. Dsbm (depressive suicidal black metal) blir inte bättre än såhär."

Deathspell Omega: Diabolus Abscondicus
“Franska DSO har precis avslutat sin trilogi om människan, gud och satan med en jävla smäll i Paracletus. Det här är en bra början på nästa era. Mer dissonanta solon till världen."

Craft: Void
“Bara omslagsbilden gör ju att man vill mörda folk. Läser man sen titeln på spår 7 blir suget inte mindre. I want to commit murder."

Insane Vesper: Abomination Of Death
“Ännu ett franskt band med ännu ett otroligt album. Jävligt smutsigt. De kör på i samma spår de gjort tidigare men det gör absolut ingenting."

——————

@markus_uvell listar 2011

1. Deathspell Omega: Diabolus Absconditus
   “När svartmetall är riktigt, riktigt bra lyckas den låta märkligt avslappnad och stillsam, trots all sin malande brutalitet. Inget band gör detta bättre än Deathspell Omega. Årets EP utvecklar den bakåtlutande självsäkra stilen vidare, den svindlande 23-minuterslåten väller ur högtalarna som en svart, seg, sörja utan slut. Underbart vackert."
   
   
2. Leviathan: True Traitor, True Whore
   “Universalgeniet Wrest levererar igen, ännu ett kryptiskt alster med den märkliga kombination av råhet och elegans som skiljer ut honom från det mesta som görs i genren. Senaste skivan är kanske ännu lite mer hatisk än vanligt, möjligen en avspegling av att kaoset i upphovsmannens privatliv verkar ha eskalerat på sistone."
   
   
3. Wolves in the Throne Room: Celestial Lineage
   “Konkurrensen är stenhård, men frågan är om inte Wolves in the Throne Room är världens mest pretentiösa svartmetallband. På senaste skivan tas komplexiteten ett par steg till med orgelpartier och passager med traditionell persisk sång, allt förpackat i bandets naturromantiska new age-filosofi. Det hela vore rätt irritrerande, om det inte samtidigt var så fruktansvärt jävla bra."
   
   
4. Craft: Void
   “Fuck the Universe var en lysande skiva, men gav också en känsla av att Craft had peakat och tömt ut sin potential. Årets vansinnesutbrott, Void, visar att det var fel - de har mycket mer att ge. Denna gång är vansinnet dessutom mer variationsrikt och sofistikerat."
   
   
5. Glorior Belli: The Great Southern Darkness
   “Jag är mycket svag för svartmetall som plockar in element från andra genrer - andra instrument, andra sound, andra låtstrukturer. När Glorior Belli fortsätter sin resa bort från det traditionella receptet, nu med inslag av stoner/sludge, och adderar lite groove till det svarta hatet blir resultatet oemotståndligt. Inget för puritaner."
   
   ——————————————-G—O———D————J-U——L—–

Alla som är intresserade av att upptäcka nya band som ägnar sig åt hardcore, punk och metal bör kolla upp Lukinzine.se. Följ DIY-sajtens uppdateringar på Facebook och Twitter och du har snart så många nya tips på band som verkar värda att kolla upp att du snabbt inser att du måste sålla. Produktionshastigheten på sajten är enormt hög. Jag drog i väg ett par frågor till upphovsmannen för att få vet lite mera om tanken bakom Lukinzine.se
Håll till godo.


Hej Lukinzine. Du twittrar och facebookar som en dåre och bloggar om band och nya youtube-klipp en gång i timmen. Vem är du?

• Jag heter Ramon, har passerat passerat 30-strecket, arbetar som lärare och tycker fortfarande att musik gör sig bäst i fysiskt format.
  
  
  Vad är din mission med Lukinzine.se?
  
  
• Inte mycket mer än att se till att några fler människor får kontakt med annan musik än det som syns överallt annars. Det fanns inte många renodlade svenska ställen att läsa om bra musik på förutom så kallade ”nedladdningsbloggar” där man kunde ladda ned skivor, så då började jag själv skriva lite om musiken jag gillade.
  
  
  Varför och när startade du?
  
  
• Det hela började med att jag skrev för några andra bloggar/nättidningar, men kände hela tiden att deras fokus inte alltid låg där jag själv ville att det skulle ligga, nämligen på musiken i sig. Jag började lite smått att skriva på Lukinzine.se i slutet av 2008 och hade väl inga större planer än att hjälpa band som jag själv gillade att synas.
  
  
  Driver du sajten ideellt eller tjänar du några pengar?
  
  
• Helt ideellt. Det har dimpt ned några reklamerbjudanden, som jag dock har avböjt, då detta aldrig var syftet med sidan. Att få ett glatt eller argt mail från någon som på ett eller annat sätt berörts av det man har skrivit är egentligen lön nog, men att få skivor och gå på konserter och fota är inte heller det fy skam.
  
  
  Hur många plattor får du skickade till dig en vanlig vecka?
  
  
• Det varierar verkligen, men vi kan nog kallt räkna med 5-8 skivor i veckan, vilket både är kul och frustrerande. Man kan ha arbetat på bra med recensionshögen och börjat se skrivbordet lysa igenom alla skivor igen, och då hör man en duns från golvet och vips ligger det 7 nya skivor och skriker på en. Tricket är att vid tillfälle avsätta en till två timmar och bara lyssna och skriva som om det inte fanns en morgondag.
  
  
  Recenserar du allt?
  
  
• Tills alldeles nyligen gjorde jag faktiskt det, men under 2011 har det börjat bli problematiskt att få ihop det. Till en början recenserade jag verkligen allt, även mp3:or och streamade verk som folk skickade in. Nu strömmar det dock in mp3:or/streams hela tiden, och då jag alltid låter dem som skickar in fysiska verk få förtur så hinner jag oftast inte längre med mp3:or/streams, då de fysiska verken också (bokstavligen) strömmar in. Lite tråkigt, men så är det. Jag försöker väga upp det med att tipsa om de band som skickar in sitt material digitalt… …i alla fall om de är bra. En och annan mp3-recension dyker dock upp fortfarande, men då får bandet allt golva mig.
  
  
  Vad har du för stil, är du en ex-vegan med straight edge-tatueringar ett förflutet i svarta blocket eller är du en förvärvsarbetande småbarnspappa med tofflor och skägg?
  
  
• Oj… stil är inte alls min grej. Men en gammal djurrättare som upptäckte hardcoren på 90-talet och aldrig riktigt ville släppa taget om den. Arbetar, som sagt, som lärare med ämnena samhällskunskap och historia. Skägg och tatueringar har jag också, men det har inte blivit varken tofflor eller barn ännu.
  
  
  Du länkar till så mycket grejer att jag får för mig att du sitter hela dagarna och letar efter saker att tipsa om, är det så?
  
  
• Jag skulle kunna klappa mig själv på axeln ordentligt här och ljuga mig blå om hur jag sliter för allt det här, men faktum är att folk mailar in tips till höger och vänster. Sedan silar jag igenom dessa, samt sådant man själv snappar upp på forum/statusuppdateringar/Twitter/vänner etc, och postar det lite sporadiskt på Facebook/Twitter. Visst, även det tar sin tid, men då jag själv väljer när jag vill göra det, och även om jag vill göra det så är det inget som jag direkt tänker på.
  
  
  Tipsa om fem demoband som bara en idiot låter bli att kolla upp.
  
  Jag är generös, så du får ett extra tips:
  
  Söft Dov (US)
  
  Thräshers (SWE)
  
  Sänkt (SWE)
  
  Vulvalard (US)
  
  Tramwreck (SWE)
  
  Real Talk (US)
  
  
  
  Vilka släpp gjorde dig gladast 2011?
  
  Alltid en svår fråga, och jag arbetar just nu med att komponera min egen årsbästalista som ska komma ut i mellandagarna, så jag tipsar om några släpp som troligtvis kommer att hamna på den.
  
  Midnight – Satanic Royalty LP
  
  Night Birds – The Other Side of Darkness LP
  
  UX Vileheads – XI LP
  
  Antichrist – Forbidden World LP
  
  Terra Tenebrosa – Tunnels 2LP
  
  
  Tack för nu.
  
  Tack själv.
  
  ——————————————
  www.lukinzine.se
  Lukinzine på Facebook
  @lukinzine på Twitter

Ungarna sitter i badet och jag håller dem sällskap på muggen. Vad passar bättre än att använda stunden till att tipsa om en nyupptäckt pärla i bloggosfären - Getvargen. Två personer skriver om och intervjuar band de gillar, allt på ett charmigt personligt vis. Det är getvargarnas förtjänst att ungarna just nu badar till ett soundtrack som utgörs av norska Devil.
Det tackar vi för.

Devil finns på Spotify.

Age of woe har nyligen släppt en 7″ på Halvfabrikat som jag plockade upp på Sound pollution. Jag tyckte det lät så pass intressant att det var värt att ställa några frågor. Efter att ha fått föredömligt långa svar av sångaren Sonny kan jag konstatera att hans och min syn på musik har mycket mer gemensamt än vår syn på snuten. Vad tycker ni? Läs och kommentera här på min andra blogg AMB.

Ett medelklassliv i Stockholm 1.0. Vi jobbar båda med media. Hon har en son sedan ett tidigare förhållande och vi har två gemensamma barn.
Vi bor i en trea på Södermalm som är belånad till 100 procent. Vi har gått ner något i tid på jobbet men alla uteblivna timmar på jobbet tas igen vid köksbordet sena kvällar.
Vi träffar mycket folk på jobbet men desto färre vänner på fritiden.

Jag älskar mina barn över allt annat men tycker att det är för jävla jobbigt när de är sjuka eftersom det tvingar mig att vabba, vilket i sin tur skapar mer stress på jobbet.

Jag vaknar varje vardagsmorgon och tänker “hur ska det gå att lämna på dagis i dag”?

Jag tycker om mitt jobb när jag är där. Så fort jag går hem drömmer jag om att aldrig komma tillbaka.

Jag tänker varje vecka på hur det skulle vara om vi flyttade. Till landet. Till ett hus. Till en större lägenhet. Inbillar mig att det skulle göra mig lyckligare. Det är onödiga tankar. Vi kommer inte att flytta. Det vet vi båda.

Jag lever ett rikt liv. Ändå känns livet tomt på värde. Jag dras med medelklassens standardåkomma - självförakt.

I går pratade jag med min sambo på första gången på veckor. Pratade som två vuxna människor. När alla barn sov. Det gjorde mig gladare än något annat som inträffat på mycket länge. Det gav mig lite nytt hopp. Fick mig att blicka bortom kommande veckas spruckna deadlines och flyttade möten. Jag såg år framåt. En tid när barnen är lite större. Det kändes lite lättare då. En stund. Tills jag insåg att det måste vara som alla säger - små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer.
Det är här och nu som is the shit. Det är här och nu vi har att spela med. Känslan av vårt samtal stannade kvar en stund. En bra känsla.

I dag gick ut med dottern en sväng. Sonen fortfarande för hostig. Vi kastade en liten boll högt upp i luften och tittade på när den vände och dök ner igen. Vi gjorde det massor av gånger på rad. Dotter skrattade. Jag skrattade. Jag tänkte att det här är en sådan stund.

Träffade en granne på gården. Jag tycker om henne. Hon berättade att hon intervjuat en egyptisk frihetskämpe. Han hade gjort sånger om revolutionen - priset han fick betala var tortyr. “Och vad gör jag med mitt liv?” sa grannen.
Ja, vad gör vi med våra liv?

Vi lever dem. Tills vi inte gör det längre.
Men räcker det?

Jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden. Jag har aldrig läst så mycket böcker som då. Jag hade tid. Jag hade lust. Jag minns att det gav mig en känsla av att få veta mer. Att få blicka in i något större än mitt egna liv. Vilken lyx.

Dagarna går. Snart är det jul. Min två och ett halvt år gamla son har en önskan. En rosa liten väska och en mobiltelefon.

En rosa liten väska och en leksakstelefon. Det betyder något. Det är viktigt.

Jag minns en mening som Scott Kelly - musiker i Neurosis - skrivit på sin blogg. “Family is all there is”

Familjen är allt. Alltid.

Något att ta fasta p&#229.

Det har snackats en del om manlig omskärelse den senaste tiden. Mycket på grund av integrationsminister Erik Ullenhags (FP) inlägg i DN.

Jag har några ord att säga om saken, från en personal point of view.

Jag är omskuren. Jag var över 20 år när jag opererades. Min förhud var för trång. Den skyddade ollonet för bra.
Jag gick till en urolog, fick en remiss till kirurgen i Västra Frölunda, blev lokalbedövad, snittad och ihopsydd.
Jag minns bandaget. Som en fransk hotdog. Det gjorde lite ont ett tag efteråt men det var aldrig så farligt. Och jag blev sjukskriven i två veckor och på den tiden tyckte jag att det var betydligt bättre än att jobba.

Jag minns också när jag fick ta av bandaget. Prydligt och naket var det. Jag tyckte det var skitsnyggt!

Och sex blev en helt annan femma. Det kändes väldigt mycket mer, vilket var fantastiskt. Men när jag inte hade sex kändes det också mer, vilket var mindre fantastiskt, även om skavet gick över med tiden.

År senare har huden på ollonet blivit grövre. Det betyder g r ö v r e än den var från början, inte att den är grov. Jag är mindre känslig i dag än jag var då men det är inte i närheten av att utgöra något problem.

Frågan är vad jag hade tyckt om jag inte hade medicinska skäl att ta bort en bit förhud. Om det var mina föräldrar som fattat beslutet åt mig som mycket litet barn.

Om jag delade mina föräldrars syn på kultur och traditioner hade jag förmodligen tagit det för givet, ansett att allt var i sin ordning. Men säg att jag växte upp och började ifrågasätta mitt arv, kanske bestämde mig för att ta avstånd från det, då hade jag kanske känt mig… stympad.

Kanske inte i första hand på grund av ingreppet som sådant men för att mina föräldrar inte lät mig bestämma själv. En förhudsoperation är oåterkallelig.

I diskussionen om huruvida sjukvården ska utföra traditionsenliga förhudsoperationer eller inte, tycker jag det är irrelevant att blanda in omskurna mäns upplevelser av operationsresultatet. Det spelar ingen roll om barnomskurna män inte upplever det som något problem. Frågan är om föräldrar i Sverige ska ha rätt att skönhetsoperera sina gossebarn eller inte.

Jag tycker inte det.

För övrigt har Mats Jonsson skrivit i serieromanen Mats kamp om hur det kan vara att ha en förhud som är någon storlek för liten.

Två mycket intressanta rubriker på Medievärlden just nu. Den ena är den här.
Den andra är denna

Lördag är inte heller vad det varit. Numera: upp sju med tvillingarna, sätta på tv:n, göra kaffe, dricka kaffe, äta frukost och försöka avstyra bråk mellan tvillingarna fram till lunch. I går var lite bättre. Då lurade jag ut de två vättarna före klockan 11. Vi åkte buss (kul) och hälsade på mina vänner Johannes och Linn (som har katter och bullar hemma) och sedan knallade (jag knallade, vättarna åkte mest vagn) till Medis där de små tryckte i sig varsin kokt med bröd.

Sedan hittade vi en rolig trappa och sedan sov de (i en timme i vagnen FTW!)
Det var den bästa stunden på hela lördagen. Jag satt på en bänk i solen och lyssnade på Rising (fortfarande inte fantastiskt men bättre än mycket).


Vad hände sedan? Vi gick hem, barnen vaknade, det blev mörkt, vi åt mellis, vättarna slogs, vi lagade middag, åt upp den, härjade ungarna i säng och konstaterade att det inte blir så mycket roligare.


Söndag? Mer eller mindre samma sak. Fast med sämre humör.

Klockan är 21.04. I morgon är det måndag igen...............,..,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,