Midsommarkransen Zoo
Det var högst omedvetet. Jag skulle bara lägga barnen och sedan… somnade jag.
Well. Det är ju knappast hela världen.
Man gör så gott man kan som det heter.
När det man sysslar med för stunden känns motigt är det läge att ta till något helt annat.
Hitta på något kul med sin smartphone till exempel. Som att spela in onödiga filmsnuttar och lägga ut på Youtube.
Det koncept jag hittade på i all hast i förra veckan blev en sådan formidabel succé @ the house of @DP_Stockholm att vi bestämde oss för att fortsätta.
Jag ger er Veckans barista!
Det blev inget vabmaraton. Ungarna tillbaka på institutionen och jag tillbaka på jobbet. Får se hur länge det varar så att säga. Jag gjorde mitt bästa för att bidra till DP-stacken och är nu helt slut. Det beror förmodligen mer på snöfall och högljudda knattar än arbete framför tangentbord men å andra sidan spelar orsaken mindre roll. Trött är trött och det är alltid sämre än pigg.
Bra saker som hänt i dag:
Vi fick semla på jobbet.
Jag fick veta intressant nyhet.
Barnen är kreativa, har egna viljor och älskade min chili con vegetarisk färs.
In Solitude på Spotify.
Som vi skrev i Södermalmsnytt för snart ett år sedan, Hornstull håller på att bli GÖTEBORG!!
@a_jennische
OBS bilden föreställer annan "maskin" på grund av "hann" inte fotografera bänkpressen.
Utegymmet vid Eriksdalsbadet. I minusgrader och lätt snöfall en sen söndagkväll.
Förmodligen bättre mental träning än fysisk.
Å andra sidan är det viktigaste formen av träning.
När jag låg ner på marken i "bänkpressmaskinen" och tittade upp mot svart himmel och ljusa snöprickar tänkte jag plötsligt: Tänk om det skulle komma fram någon och bara helt sonika skjuta mig i skallen nu. Vilket snöpligt slut det skulle vara.
Sedan reste jag mig och sprang hem.
@a_jennische
[youtube www.youtube.com/watch
Har ni sett den müsiga romantiska julkomedin som heter The Holiday med Jude Law, Kate Winslet, Cameron Diaz och Jack Black?
I en av scenerna gör Jude Laws karaktär ett mycket skojigt skämt inför sina döttrar. De kallar greppet The Napkin Man.
Jag har snott idén rakt av och lagt till mer ja bajs och kiss.
@a_jennische
Jag står på Gullmarsplan och väntar på buss 4. Jag är fortfarande helt tagen av bilderna som Ida visade från tiden i London. Vi var ju barn Jag och Stoffe!
Barn som inte visste något, tänker jag idag.
Så var det inte. Vi visste bara annat.
Se så söta vi var. Helt sjukt. Två flöjtar på vift liksom.
Det börjar bra med lång morgon och frukost när man blir hungrig istället för hetskäk framför klockan.
Sedan blir det annorlunda.
Saker att göra. Fix och trix. Barn som ska luftas. Barn som ska bajsa. Barn som ska slåss och bråka med varandra och barn som är förkylda.
Lördagar innebär att man som förälder måste tackla allt själv. Inga förskolepedagoger är där (och man själv är någon annanstans) utan allt är som det förmodligen borde vara oftare. Barnen är med sina föräldrar och ingen ska till jobbet.
Det skapar tid att uppfostra dem. Det är skitjobbigt. Man vet aldrig vad som egentligen är mest rätt och hur man än gör i vissa lägen blir det ändå alltid fel.
Det är väl the hard core of being pappa eller mamma. Att göra sitt bästa och efteråt känna att det kanske inte var det.
Vad gör man? Försöker vidare så klart. Pratar om det och tar nya tag. Gör om gör om gör om gör om. Målet är väl vägen på något sätt och jag tror det rättaste är att vara med dem.
Men vissa gånger handlar det om uppfostran. Sätta gränser som det heter. Ge frihet inom vissa ramar. Föregå med gott exempel när det gäller att visa empati och kärlek.
Och säga: “Nu tar du upp alla pärlorna som du slängde på golvet! Jag tänker inte plocka upp dem åt dig en gång till. Jag är ingen städmaskin. Gör det nu, annars sopar jag upp dem när jag städar golvet sedan och slänger dem”.
Jag vetefan. Som sagt. Det är inte lätt att göra rätt.
Det har varit en ansträngande vecka på jobbet. Jag har fått en del gjort, en del riktigt bra, men det har suttit långt inne och på ett par ställen skedde slarvfel. Jag avskyr när det händer.
Well, bara att bita ihop och gå vidare. Sikta på nästa vecka. Fredagar är ju måndagar på mitt jobb eftersom veckans tidningar görs klart och klappas ihop på torsdagar.
Något av det mest minnesvärda den här dagen skedde i kassan på Ica Aptiten på väg hem.
För att förstå storheten krävs en liten berättelse om ett dåtida program i Svt som hette Anslagstavlan. Ett fem minuter kort program med samhällsinformation av olika slag. När jag var barn upprepades en film som gick ut på att vara en medkännande kund i mataffären. En kund som i solidaritet med kassabiträdet underlättade dennes slitande arbete så mycket som möjligt. Budskapet var: Bygg inte berg! Lägg inte alla varor i en enda rörig hög på bandet utan ställ de glest på rad med streckkoden vänd mot läsaren, mot dig själv.
Det där gjorde djupt intryck på mig. Sedan dess är jag ett föredöme varje gång jag handlar i en mänskligt bemannad kassa. Jag lägger på rad. Jag vänder rätt. Jag bygger inte berg.
I dag var inget undantag. Det häftiga var att kassabiträdet uppmärksammade det och tackade!
- Tack för att du lade upp så fint. Då går det mycket fortare, sa hen.
Den lilla kommentaren gjorde mig varm i hjärtat hela vägen hem. Aldrig har jag varit så övertygad om att mitt notoriska lägga varorna på rad-beteende ger resultat.
Trevlig helg.
Jag såg inte Uppdrag granskning i går. Det betyder inte att jag vill slippa utan det beror på att egna barn har behov som inte anpassar sig efter tv-tablån (tack och lov att det är så).
Det har sällan känts mer angeläget att se Uppdrag granskning på Svt play i efterhand. I bästa fall får jag till det ikväll när alla andra somnat.
Att småsurfa i mobilen, kolla flödet på Twitter och följa en och annan länk är lättare att göra simultant med annat. Det ledde mig till den här bloggposten skriven av Isabella Löwengrip. Läs den!
Hans ledarstick och bloggposter retar gallfeber på folk ur vitt skilda politiska läger och han anklagas ofta för att vara rasist och islamhatare.
När han igår statusuppdaterade om att han skulle teckna stödprenumeration på islamfientliga Dispatchblaskan som ett försvar av yttrandefriheten efter det mordförsök chefredaktören utsatts för, tävlade folk om att göra ner Per Gudmundson på Twitter.
Det där liksom tidigare stormar kring och skriverier av Gudmundson gör mig nyfiken på honom som person. Hur tänker han? Vad har han för åsikter när det kommer till islam, terrorism och det fria ordets gräns egentligen? Vilken är hans mission?
Om han nu är islamhatare och rasist, hur lyckas han hålla sig på rätt sida uttrycksgränsen och behålla jobbet på demokratiska SvD?
I somras - efter en liknande Twitterbashning av PG - mejlade jag honom och frågade vad han egentligen när för åsikter.
Jag fick svar omgående.
Jag ska inte återge mejlet utan vill istället uppmana lämplig redaktion med en på ämnet kunnig journalist att göra en ordentlig intervju med Gudmundson.
Jag tror det skulle bli intressant.
Jag är en av dem som följer statsvetaren Jenny Madestam på Twitter och därmed tidigt fick veta att hennes dator inklusive backuper blivit stulna.
Jag sitter visserligen inte på några bokmanus men jag har alldeles för mycket av både arbetsmaterial och privata angelägenheter i datorer och telefoner som inte regelbundet backas upp. Jag blev skräckslagen av Jenny Madestam-historien. Det räcker med att jag blir av med mobilen för att jag ska förlora tusentals bilder på mina barn.
Så var det tills häromdagen. Nu har jag äntligen skaffat Dropbox och till och med börjat betala för att få plats med alla bilder och filmer.
Jag känner att det kommer att rädda mig en dag.
Vad gör du när jobbet segar ner sig i tröga formuleringar och telefonsamtal som består av upptaget-tut?
Jag anstränger mig lite extra. För att göra något annat, som kan glädja också andra. Jojo för sådan är jag. Det är viktigt att ta ansvar även för sina kollegers mentala hälsa.
Tack och lov har jag kolleger som @micketoll som är med på noterna direkt.
Jag drog med honom till kaffemaskinen och skapade därmed något som kan bli en ny tradition in The House of @DP_Stockholm.
Jag ger er Veckans barista!
Fick veckobrev från barnens förskola häromdagen. Ett massutskick med bifogat Word-dokument. Det enda som stod i mejltexten var att "här kommer ett nytt veckobrev. OBS, innehåller viktig information".
Långt ner i Word-dokumentet står det att barnens avdelning ska avvecklas.
Varför står det inte i ämnesraden? Varför meddelas det lite så där i förbifarten i ett vanligt veckobrev?
Jag finner ingen bra anledning. Antar att det bygger på en missuppfattning om att en försiktigt förmedlad nyhet dämpar eventuella reaktioner. Det är fel. En stor nyhet som ges för lite utrymme skapar snarare ilska eftersom det lämnar ett otillfredsställt behov efter sig.
Jag ska mejla förskolechefen och tipsa om "det viktigaste först-regeln". Ett vanligt veckobrev är ju inget man (jag) kastar sig (mig) över annars.
Jaja. Personligen tror jag det är bra att klappa ihop aktuell avdelning. För barnens skull. Det har varit så rörigt där, både för dem och personalen.
Nu lägger vi det åt sidan och gör något roligare.
Själv ska jag träffa Ondskapt-Eric. Han gillar sådant här. Det gör han rätt i.
“Haha, på med jeansen direkt efter träningen. Det gillar jag Martin! Direkt ut på krogen bara!"
Så sa en pojklagstränare jag kan namnet på till en lågstadiepojke jag kan namnet på helt nyligen.
Det som hände är det som går att utläsa från citatet. Lågstadiekillen har bråttom hem eget helgträningen och gör som alla andra i pojklaget - tar sina grejer och går hem för att duscha hemma. Men istället för att dra termobrallor direkt över träningsbyxorna tog han på jeans.
Den 35-årige tränarmannen mindes något från sin ungdom (eller vad fan vet jag - han ville väl bara rolig inför övriga pappor som var där) och utbrast det där med att gå på krogen. Lågstadiekillen såg mest förvånad ut.
Jag blev lite illa berörd. Inte för att kommentaren i sig var särskilt grov men att den yttrades där och då.
Det är också något i den där kommentaren som andas machoattityd och “vi i vårt manliga gäng hä hä hä gör som vi vill och våra mammor och kvinnor kan säga vad som helst men vi ba hä hä hä”.
Det manliga självhävdelsebehovet landar så fel.
Är det så vi ska fostra våra pojkar. Att inte vara så jävla tillknäppta. “På
med jeansen över svettbrallorna och skynda dig nu att bli stor så vi kan gå på krogen ihop någon gång. Jag ska lära dig allt jag kan om både det ena och andra hä hä hä”.
Nej, jag tror inte det.
@a_jennische
Började dagen mycket otippad med att titta till flödet på G+. Det gör jag aldrig, jag brukar starta dagen med att 1. kolla mejlen. 2. kolla Twitter. 3. kolla Facebook.
Mer otippat än mitt normbrytande beteende var att G+ bjöd på något intressant. Jag läste och begrundade.
Söndagen fortsatte med frukost och löpning. Det var längesedan men idag föll det sig naturligt i samband med storbarnets fotbollsträning. Solen sken, kylan var behändig och ben och lungor i bättre form än väntat. Jag älskar att springa när det känns så. Frihetskänslan blir sällan större. Dessutom erbjuder en längre löprunda ett för mig sällsynt tillfälle att lyssna på musik. Hann med hela Necrowretch. Bra bra bra!
Fika, lunch och lite fix senare tog jag med mig knattarna i lådcykeln och drog till bibblan på Medis.
Läste ett par böcker och lånade fyra gånger så många. Bra häng med barnen. Glädje det med.
Det känns okej att det blir måndag igen. Bättre än så blir inte söndagar.
Det känns mycket mycket förtroendeingivande detta mejl. Jag ska genast fylla i alla efterfrågade uppgifter och skicka ett svar till David. Han verkar så angelägen och trevlig.
Har han en poäng eller är det att bry sig om betydelselösa detaljer?
Skulle ett byte av uttrycket “andra generationens invandrare” mot “andra generationens svensk” leda till en annan syn på människor?
Löpande och i mån av tid svarar Språkrådet på frågor om de svenska språket på Twitter. Det är en utmärkt tjänst som jag använt mig av flera gånger. Grammatik, ords härkomst, hantering av lånord, @Sprakradgivning svarar på frågor om allt.
Tidigare idag fick jag svar på denna viktiga fråga till exempel. Bara en sådan sak.
Som jag tidigare berättat rapporterade jag direkt via Twitter från Stockholm kommunfullmäktiges sammanträde i måndags.
Den som är intresserad kan läsa alla kvällens tweets i ordning med den tidigaste först på Storify.
Vad tror ni? Kommer vi att få se en överdäckning av spårområdet mellan Tantogatan och Tantolunden de närmaste 20 åren?
Det vore intressant att se vad en sådan skulle innebära för området i övrigt. Skulle rymden häromkring krympa för mycket eller skulle alla eventuella minus vägas upp av det plus som kommer av mer liv och rörelse?
Den som lever får se. Det är ju inte ett av de projekt inom staden som ligger nära att realiseras direkt.
Skickat via Blogsy