Jag satt där och väntade på min tur. Jag var tidig så jag hade tid att bläddra igenom dagens Metro som låg där. En artikel handlade om hipsters på kurs, en annan om Tellus Tower och en annan om något annat.
Mittemot mig sitter en man i dryga 70-årsåldern (tror jag) och läser ett annat exemplar av samma tidning.
Han frågar plötsligt:
- Eftersom jag ser att du läser tidningen, vad är en hipster?

Jag blir lika överraskad som glad. Dels för att vi sitter i väntrummet till urologen, för att han är “så gammal” och för att liksom hallå hur vanligt är det vi börjar chitchatta så där med främmande människor hur som helst. (Jag är för).
Jag svarar att hipster är någon som är modern, som har koll på mode och trender och som gärna vill sätta dem. Jag rabblar skägg, cyklar och surdegar och säger att det syftar på ordet “hip” på engelska.
- Aha, ja det är så många ord man inte känner igen. Varje dag är det något nytt, säger gubben.

Sedan pratar vi vidare om lite av varje. Jag säger att han har en väldigt moden form på brillorna och undrar om han någonsin haft helskägg.
- Bara i lumpen. Jag var officer och där var det godkänt. Men nu kan jag inte ha skägg. Håret blir hårdare med åren och på halsen blir det som borst, stenhårt, säger han.

Jag säger att det kanske är förklaringen till att man aldrig ser män i hans ålder i skägg.
- Ja så kan det vara. Håret i näsborrarna och i öronen däremot… Och så får man ju problem med prostatan. Men det är bara att ta, säger han.

Det vetefan om jag kommer att hålla med om men jag gillar inställningen. Och gubben. Jag säger hej då när jag går och tackar för trevlig pratstund.
- Ja tack detsamma. Ha det så bra, säger gubben.

Tänk vad fint ändå. Gubben och jag alltså.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

* Förfest i Stadsparken med stort gäng 35-åringar från Uppsala.
* Jag träffar Watain-gitarristens brorsa. Han berättar att han nyss varit hemma hos sina föräldrar och att de frågat honom om han vet vad det är sångaren Erik Danielsson pratar om i alla intervjuer. “Nej”, hade han svarat.
* Uppsalafolket berättar att Watains scenriggande tagit en vecka. Några likdelar är det tydligen inte tal om. Däremot spridda former av ben. Enligt uppgift har arrangören bokat lokalen för att kunna städa i en vecka efteråt.
* Alla påpekar att Erik Danielsson är en fena på att säga rätt saker i intervjuer och att Watains förmåga att behålla mystiken kring bandet är beundransvärd.
* Träffar Oscar, en mustaschprydd herre som ska spela “ondskefullt piano” mellan alla band, eftersom Watain inte velat ha någon rock-dj.
* Går in på stället. En gammal hangarlik bollhall.
* Missar första förbandet Degial men ser In Solitude. Heavy metal! Alla kvällens är för från Uppsala, publiken internationell.
* Träffar Magnus, en snubbe som sprang Run in Blood förra helgen.
* Träffar Erik, min granne tillika Nifelheims senaste turnétrummis.
* Är hungrig. Köper en vegetarisk wrap i baren.
* Watain går på. Två stora svarta uppochnervända kors hänger i taket. Två treuddar i metall står och brinner på varsin sida om trumsetet och ett antal mindre extraeldar brinner här och var. Ett tiotal djurbensinstallationer ramar in scenen. De ser ut som plast men alla enas om att de är riktiga.

* Erik Danielsson kör in handen i en fackla och håller den kvar.
* Jag tränger mig nästan ända fram. Där är varmt som satan.
* Längre bak i lokalen klagar folk på låg volym.
* Repertoaren är hård. Jag hoppas att de ska våga spela They rode on men ingen av “sånglåtarna” från nya plattan är med.

* Folk säger att de sett Fredrik Strage och att det är mycket annan media på plats.
* Stämningen i publiken är ytterst trevlig. Ingen dansar. Många sträcker upp armarna i luften och gör hårdrockstecken.
* Framför mig står en hårdrockskille och textar sin flickvän: “Jag trodde att just fick blod på mig men det var bara öl”.
* Gitarristen Set Teitan ser ut som Lord Sith i Star Wars.
* Trummisen dricker vatten och häller blod över sitt ansikte ur en flaska.
* Erik Danielsson tackar förbanden och avslutar med att buga sig inför publiken och lyfta en skalle med horn ovanför sitt huvud och säga “Hell Satan!”
* Jag bockar inför min kusin Rikard som fixade biljett och fest och bjöd på husrum. Hell!

* Efteråt hör jag flera personer som lite besviket undrar var allt blod och alla döda djur var någonstans.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Packa dojan.
Förbereder mig mentalt för att springa drygt två mål i Tyrestaskogen i morgon kväll.
Ska göra det tillsammans med Calle på Kajen, min kompis från #torplife. Han är en jävel på att springa så det blir till att vatten- och kolhydratladda imorgon.
Ser framemot det. Det är min nya grej, att ha saker att se framemot efter jobbet. I dag såg jag framemot att gå hem tidigt och hänga med ungarna. Det blev precis så trevligt som jag hoppats på. Det märks att de blir större. Lite mindre tjafs (ta i trä) och större chans att prata och r e s o n e r a om saker. Det är fint.
##
För övrigt bör alla katrineholmare lyssna på min syrras intervju med avgående @Kommunchef Mattias Jansson i P4 Sörmland från tidigare i dag. Han har mycket intressanta saker att säga om Katrineholms-Kuriren. Han älskar inte den tidningen så att säga.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad

Klippt First Blood-tröja. Observera pannbandet, gjort av ena ärmen. Fiffigt huh?

Så var det äntligen dags för Run in Blood, loppet då man springer så långt som möjligt under den tid det tar att lyssna på Slayers album Reign in Blood. Jag äger ingen Slayer-tisha så jag tog en med First Blood-tryck istället och klippte av ärmarna för extra bra feeling i armhålorna. Lämpligt val, eftersom årets lopp är det första enligt konceptet och därför gick under just namnet First Blood.

Hemgjord Slayer-tisha.

Vi var 100 löpare som delades upp på ett antal olika portar inför start. Jag fick port nummer 6. Varje gång man passerade porten fick man norpa åt sig ett svart gummiband som en lurvig hårdrockare stod och delade ut. Den med flest band (och flest extrametrar) när regnoutrot i låten Raining blood upphörde med ett signaltut vann hela skiten. Oavsett var på den en kilometer långa banan man befann sig hördes Slayers hårda toner från högtalarsystemet.
Jag har en vän som brukade snacka om hur alla på gymmet började lyfte extra tungt när Eye of the tiger gick på i gymstereon och jag tror att alla dagens deltagare kände hur benen fick ny jos när introt i blodregnslåten satte igång på allvar.

Fuzzdevil och Unsane.

Martin och Viktor sprungna ur Uppsalas hårdrocksscen var två av alla välklädda springare.
– Det här är nog det enda loppet där alla har bandtröja, sa Viktor och det tror jag han har rätt i.

Black rubber.

Sex svarta gummiband och några portar till. Det gav mig en fjärdeplats. Vinnaren hann hela sju varv och 325 meter. Well done Mattias Edholm.

Exklusiva RIB-tröjor. Endast för topp tio-löpare. Är mycket stolt ägare.

RIB var för övrigt lite av ett Twitter-mingel för mig. Här har jag och @raznu konstaterat att vi känner varandra från Twitter. Jag var bombsäker på att han skulle vinna hela alltet. Han sprang förbi mig som ett spjut och lämnade mig och andra bakom sig, men mer än andraplatsen blev det inte. Vilket ju är skitbra det också.
På tunnelbanan hem träffade jag två bröder. De visade sig vara sångaren i black metal-bandet The Ugly och nöjeschefen chefen på Dalarnas Tidning, som är en flitig twittrare under namnet @dtnoje.
Trevligt!

Tormented.

 Maria Lindberg var vinnare redan före start. Hon hade tveklöst bästa nummerlappen.

Mattias Lindmark var snyggast. Han siktade på tiden 6.66 per varv men var klart snabbare.
Jag ser redan framemot RIB 2014 – Second Blood.

Run in blood på Gärdet

Philadelphia Eagles wide reciever Riley Cooper säger "nigger" på en konsert och blir fångad på film.

Det här är en av de största snackisarna inom NFL senaste veckorna. Riley Cooper är upprörd och säger det förbjudna ordet. Eagles plockar honom ur laget och ger honom särkild "rådgivning". Debattörer hävdar att han är indoktrinerad av all hiphop som spelas och bör förlåtas eller att hans rasistiska sinne är beyond räddning och att han därför bör sparkas ut som den hillbilly han är.

Han har bett om ursäkt men undrar hur mycket man ska ta den på allvar som sagt.

Förlåååååt mig snälla snälla.

Vi får se hur det går. Han var på planen när Eagles mötte Panthers i en försäsongsmatch i går.

@a_jennische

Skickat via Blogsy

Hur mycket gillar elefanten att vara på cirkus?

Nyss hemkommen från Cirkus Scott. Hela familjen åkte, tillsammans med en kompisfamilj. Barnen har haft svinkul. Suttit hänförda, ätit popcorn och godis och bara hoppat runt runt runt eftersom allt var så stort och så mycket och med hög volym.

Jag har också haft trevligt. Det ÄR kul när barnen har kul.
Men mitt bestående minne av själva cirkusen är deppigt. Elefantparet, sjölejonet och de vita springarna som släpas land och rike runt för att stå på pallar, “sjunga” och spela Bob fucking Dylan på munspel. Jag är emot att visa upp och förhålla sig till djur på det sättet.
Det känns inte bra. Och det är inte särskilt kul att titta på.
Nu vet ni.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ida och Kristina.

Träffade Kristina och Ida i går kväll. It was a blast, som Dave Dameshek skulle sagt. Bärs på Nya Hornstull (vilket är myyyyycket bättre än Gamla Hornstull) och smidde planer. Vi snackade jobb också. Om konsten att skaffa sig det jobb och den lön man vill ha och förtjänar. Kristina nämnde den här bloggposten av Nina Åkestam. Den är läsvärd, om än svår att leva efter. Fungerar som bra pepp dock. Man ska inte sälja sig för billigt.


Nu ska jag ut och leta begagnad cykel till Stortjonke.


@a_jennische


 

Skickat via Blogsy

På lördag ska jag springa ett lopp igen. Det tuffaste lopp jag någonsin sprungit. Inte på grund av dess längd, bana eller miljömässiga omständigheter utan på grund av dess “aura of thrash metal”.

Det gäller att springa så långt som möjligt på tiden 29,03. Varför? Jo för det är så lång som Slayers mästerverk Reign in Blood är.

Loppet heter Run in Blood och går av stapeln på lördag klockan 14 på Gärdets idrottsplats. Kom och kolla och drick en bärs eller två. Lär bli något helt annat än exempelvis Midnattsloppet. Lär bli kul.

Jag sitter i ungarnas säng hemma i lägenheten på västra Södermalm. Vi har lämnat #torplife för i år. Vi kommer att åka tillbaka någon helg sådär men några nio veckor i sträck, nej det blir det inte igen. I alla fall inte i år.
Det är märkligt att vara tillbaka.
Ungarna bände upp och ner på a-l-l-a grejer så fort de kom innanför dörren, jag och Helene har packat upp, hetslagat middag och tvättat tusen maskiner tvätt. Tvillingarna ska till förskolan imorgon och övergången från lössläppt #torplife till #rutinmässigt08life blir något abrupt. Fast det kunde vara värre. Jag är ledig en vecka till och kan vara med en stund på morgonen och hämta tidigt några dagar för att valla in dem lite försiktigt.
##
Vi har varit borta så länge att varmvatten i kranen och tv känns som lyx. De få kvadratmetrarna i lägenheten är en annan femma.
##
Lyssnar på Mattsson & Helin i bilen på väg hem. Ett specialavsnitt om Amazon.com-grundaren Jeff Bezes köp av Washington Post. Ett mycket bra avsnitt som påminner om de NFL-poddarna jag lyssnat på senaste tiden, så till vida att ett storköp/nya ägarförhållanden analyseras in i minsta detalj när det gäller påverkan på produkten/tidningen/laget. Intressant!
##
Jag kör in diskbänken i ladan, låser med hänglås och går ett sista varv runt tomten. Ungarna och Helene har åkt i förväg med tåg och jag städar det sista och fyller bilen med all packning.
Jag tänker på jobbet och hösten som komma skall. På vardagar. På vardagsmorgnar. På middagslagning efter hämtning.
Jag dricker en sista kopp kaffe på farstutrappan och tittar på de två jätteekarna vid tomtgränsen.
Det är bara att gilla läget.
Jag sätter mig i bilen och vrider om nyckeln.
Jag tar ett djupt andetag.
Here we go again #08life.


@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Sista hela dagen på torpet. Vi packar. Stället tillbaka bord och skottkärror och lådor med leksaker i ladan och fyller sopsäckar med smutstvätt. Lillsonen vill åka på en gång. I dag. Nu nu nu.
Jag diskar gårdagens pizzafest och kör till affären för att slänga sex kassar med återvinning.
Jag är trött. Jag skaffade NFL Game Pass i går och var tvungen att åtminstone se inledningen på försäsongsmatchen mellan Jets och Lions. Den började sent. Sedan fortsatte den till ännu senare. Jag hann se en fantastiskt fin touchdown av Gang Green innan jag gav upp. Det blev dessvärre förlust. Detroit vann med 17-26.
Enligt NewYorkJets.com spelade den (av vissa) hårt ifrågasatte quarterbacken Mark Sanchez ypperligt förutom en felpassning som gick rakt i händerna på Lions.
Enligt Bleacher Report var Sanchez sitt gamla usla jag och måste bytas ut mot quarterback-utmanaren och rookien från Alabama, Geno Smith, illa kvickt för att laget ska kunna ha en chans att ta sig till slutspel.
Jag är novis och säger ingenting i den frågan. Än så länge är jag bara positivt uppslukad av det mesta. Inte allt dock. Reklampauserna i en NFL-match är ett skämt. Satan vad mycket reklam.
Jag försöker att se sammandragningen när jag står där och diskar men jag blir avbruten och uppkopplingen strular. Kanske får ny chans senare.

##
Jag cyklar till gården vid backen med björkarna för att köpa en sista omgång hallon och bipollen. Laima tackar för i år genom att bjuda på en extra kartong nyplockade eko-hallon.
##
Mamma, pappa, syster Klara och Pelle tittar förbi. Vi tar ett sista dopp i sjön och fikar jordgubbar och kokosbollar.
##
Jag pratar med Helene om vardagen som börjar igen och jag anstränger mig för att inte låta gnällig. En upprepning av vårens stress och ilska pallar ingen av oss. Vi enas om att vi måste planera mer och bli hårdare på rutiner, hur dödstråkigt den än låter. The outcome lär bli ett bättre liv.
##
Dottern badar och badar och badar.
##
Jag parkerar cyklarna i ladan.
##
Imorgon åker vi hem. På måndag börjar ungarna förskolan igen.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Det regnar halva dagen sedan blir det fint. Jag går upp tidigt för att ta emot ett grannbarn. Ungarna leker hemma och vi börjar plocka. Näst sista dagen. Ytterst vemodigt. Ändå bra. Solen kommer efter lunch och jag och barnen åker ner till stranden för ett snabbt bad. Det blåser men än skönt i barnet. Vi träffar en familj från Södra station som var här för ett par veckor sedan men som nu gör en snabb återvända.
Jag säger att jag inte längtar hem.
Lillsonen säger tvärtom. Han saknar leksakerna.
Vi åker hem och gör egen pizza. Sedan kommer Mathias och Malin.
Vi spelar strategikrigsspel.
I morgon packar vi.

@a_jennishe


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag går upp tidigt för att hinna med morgonbussen in till stan. Jag ska låna mamma och pappas bil eftersom vår saknar dragkrok, vilket är idiotiskt. Varför har inte alla bilar dragkrok som standard?
Jag dricker en kopp kaffe med pappa och lämnar Katrineholm typ 08.30 i deras svarta Mitsubishi Royal. Den låter som en blandning av symaskin och traktor. Det är något sorts hål i avgassystemet och när man kör fortare än 85 kilometer i timmen tjuter det i huvudet av oljudet.

Royal.
Jag når Julitahallen strax efter klockan nio. Jag hämtar släpet, köper en Dr Pepper och kör vidare mot torpet. Efter bara tre kilometer. Börjar Check Engine-lampan lysa i Mutsubishin.

Röd lampa. Dåligt tecken. Eller?
Jag ringer pappa:
“Alltså jag vetefan om jag vågar köra vidare, nu lyser Check Engine” säger jag.
Pappa svarar.
“Det är ingen fara. Vi har snackar med Burre och det är inget att bry sig om”.
Okej.
Jag kör vidare. Klockan tio typ har jag nått torpet och packat släpet med lådcykel och lite andra skrymmande saker. Jag äter en snabb frukost med familjen jag lämnade sovande för typ tre timmar sedan och styr mot Stockholm. Lika bra att få det gjort. Släpet ska tillbaka före stängning och Mitsubishin känns allt annat än pålitlig.
Snabbare än 75 kilometer i timmen vågar jag inte köra. Det rister och brummar i hela ekipaget och jag håller en osynlig tumme.
Hjälmaresund, Alberga, Eskilstuna, E20 etc etc etc.
Jag lyssnar på Dave Dameshek,
Jets Twit , ESPN Football Today
och Around The League med lurar i öronen för att slippa ljuddämparvrålet.
Jag är hemma i lägenheten på västra Södermalm klockan 13 ungefär. Jag lassar ur och upptäcker att jag glömt låset till cykeln på landet. Jag trampar den till närmsta cykelhandlare och pungar ut med 400 mycket svidande riksdaler. Sedan käkar jag en macka på fiket som ser ut att höra hemma i Katrineholm och drar vidare igen.

Bananza. En klassiker.

Mer ljuddämparvrål, mer Jets Twit
Jag når Julitahallen strax före klockan 17. Nu är jag mör. Jag inser att jag omöjligt hinner in till Katrineholm och lämna tillbaka bilen i tid för att jag ska kunna ta 17.20-bussen tillbaka till torpet. Det får bli 19.20-bussen istället.
Jag lämnar släpet och åker långsamt till torpet. Jag äter middag med ungarna och Heléne, tar på mig träningskläder och kör tillbaka bilen hem till mina föräldrar. Det är bara två mil men shit vad trött jag är på Misubishin nu alltså.
Jag lämnar bilen, småpratar en stund med mamma och pappa och tar 19.20-bussen. En bit. I Bie hoppar jag av för att springa sista halvmilen. Tror jag ja. Jag väljer fel väg i skogen och när jag upptäcker det är det för sent att vända. Jag biter ihop och fortsätter.
Jag springer fel en gång till, batteriet till mobilen tar slut och det regnar.
Det blir en dryg mil.
Jag är mycket glad när jag äntligen är hemma i torpet igen.
Trött och glad.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad

Börjar räkna ner. Jag och Helene har mer eller mindre medvetet börjat prata om jobbet igen. Jag försöker slå det ifrån mig men det är som det är. #torplife börjar ta slut för i år.
Vi pratar om lägenheten istället. Om rummet vi ska bygga ut och hur bra det ska bli. Det kommer att bli ett lyft. Ett stort lyft.
Ändå, ett hus på landet är ett hus på landet. Det är stort och luftigt och tanken har lättare ett sväva fritt. Utrymme för kreativitet! Fritt från grannar! Ingen som blir störd!
Fast så där är det ju bara i min idealiserade drömbild, jag vet. Jag har inget för att odla den. Det enda raka är att koncentrera sig på de fina och bra sakerna i vardagen. Vardagen i #08life.
Vad annars göra liksom.

Tre bra saker i dag:



1. Vi åkte och badade. Fick två timmars gassande eftermiddagssol.

2. Rich Eisens intervju med Larry David.

3. Jag målade och snickrade ett nytt hyllplan på min hemmagjorda utebänk.

Bonus, ständigt på listan:
Min familj. Vad vore jag utan den? Miserabel antagligen.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Andreas, Anders och Patrik.

Jag springer KK-Joggen i team D E Hälsa som leds av min kompis Daniel. Jag har laddat med kaffe och bulle hemma hos mamma och pappa och huvudet känns tungt. Patrik är med, syrran Klara är med och Andreas och Anders är med.
Starten går. Alla öppnar snabbt. För snabbt för mig. Men det inser jag först efter en stund. Jag ligger på knappt fyra minuter per kilometer och det håller aldrig. Efter två kilometer har jag lust att lägga av men bestämmer mig för att bita ihop och gå ner i ett tempo jag klarat ända in i mål. Ett lägre tempo som ändå är så högt som möjligt.
Det funkar.
Längs vägen ser jag Martin som hejar, Pelle som hejar och Evelina som hejar.
Jag tappar mellan en och fem sekunder per resterande kilometer men håller ända fram. Jag kommer i mål på plats 66 på tiden 45.26 och är mer än nöjd med tanke på hur det kändes.



Min mamma, min dotter och jag.

##
Den snabbe Patrik försvinner på vägen och förvånar alla när han kommer in i målfållan sist av oss.
Förklaringen:
“Fan, magen pajade av kaffet. Jag blev tvungen att gå in på Netto och låna toaletten."

##
Jag provar Wimp. Hittar genast Philip H. Anselmo och Watain. De finns på Spotify också men här kom de till mig direkt. Inser att jag inte har lyssnat på musik på veckor. Inte ens det här. Förmodligen gör uppehållet Philip H. Anselmo bättre än förtjänat.

##
Per Schlingmann har i viss mån rätt. Om ett par veckor när min semester är över, handlar allt om att “söka lyckan i det vi kallar vardagen”.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad

Jag sitter i kvällssolen och äter en glass efter middagen. Jag sitter i en, två ja kanske till och med fem minuter utan att bli störd. Sedan:
“Pappa, jag måste bajsa. Följ med mig till dass."
Jag reser mig och går.
Det är fortfarande varmt i solen. Tidigare var det fullt ös på stranden. Vi träffade flera sommarvärme och det blev en skön blandning av barn och vuxna och fikakorgar till höger och vänster. Vi hoppar från klipporna och kommer hem trötta och glada.

##
Pinnstolen jag målat vit blir inte så fin. Jag har använt en burk gammal fönsterfärg och den är tjock och klistrig.

##
Jag gillar hur det ena leder till det andra. Via Rich Eisens podcast om NFL fick jag reda på att Jeff Garlin (Larry Davids store kompis i Curb your enthusiasm) har en egen podcast. Jeff Garlins show heter By the Way går ut på att han intervjuar en massa folk, bland annat Henry Rollins. Stora delar av intervjun är ganska tråkig, den handlar mest om Rollins resor i udda delar av världen, om hur han äter råtta och gör annat “totaly crazy”. Det är inget fel på det Rollins gör eller säger men för en berest svensk publik (varav många backpackat) ger det sig inte lika exotiskt som det gör för publiken i podcasten. Well, det jag ska komma till är att Jeff Garlins öppning av intervjun med Henry Rollins är något speciellt. Han gör en grej av att länge ha tänkt på öppningsfråga och sedan ställer han den. Hur gör Rollins när han duschar? För han är vän en duschkille mer än en badkille?

##
Jets är på träningsläger. Geno Smith är på g. Wilkerson är på g. Coples är på g.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Texten handlar om storsonen men på bilden syns min dotter. Skogsstigen är alltjämt densamma.

Vi tar bilen till stranden. Sista biten ner till sjön måste man gå. Det är hundra meter, kanske två hundra. När jag var barn sprang vi alltid för att komma ner till vattnet så fort som möjligt. Det var en lång och onödig bit den där lilla stigen i skogen. Några sommar hade vi “sommarbarn” hos oss. De var två bröder som hette Johan och Mattias och kom från Farsta. Deras mamma hade svårt att ta semester och kom överens med mina föräldrar om att inhysa sönerna hos oss ett par tre veckor på sommaren. Vi hade kul ihop. Jag var alltid lite rädd till en början men efter några dagar var vi som en utökad syskonskara.
Nu är det storsonen och hans kompis som springer ner igenom skogen. De har bråttom. Vattnet kallar. Sist i är en förlorare i både Clash of Clans, Minecraft och Lego Battle.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi är klara för stranden precis vid lunchtid. Ingen vill stanna hemma för att fixa mat. Barnens hunger går emellertid inte att förhandla bort. Jag åker till Äsköping och köper oss ur situationen: Pizza för avhämtning.
Ungarna badar och trycker pizza. Storsonen hittar förra sommarens lekkompis och vi tar med oss honom till klipporna för att hoppa lite. Min brorsa och ena syrra och ett gäng andra barn och en pappa är med också. Jag dyker från fyra meters höjd och slår i benen i vattenytan. Brorsan däremot gör ett snyggt dyk.
Vi säger hejdå till kusiner och sysslingarna och inser att vi bara har en vecka kvar. En vecka kvar. En vecka. Hur ska det gå att komma tillbaka till #08life?

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vilken dag. Vilket väder. Vilka barn.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPad

Vi cyklar. Följer med storsonen till kompisen på andra sidan åsen. Det är molnigt och blåsigt.
Jag och tvillingarna åker tillbaka till stugan för att städa. Får gäster ikväll.
Vi drar till sjön en sväng också. Tar med oss lunchen. Det blåser mer. Vi badar pliktskyldigt och gräver ner en skatt.
Ungarna frågar och frågar när besöket kommer.
“Är det kväll nu? Är det kväll nu?"
Nej, det är inte kväll än. Det dröjer.
Det blir bråk så klart. Flera gånger om.
Dagen går mot sitt slut. Sakta men säkert. Typ.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

Halvdant väder för bad. Perfekt för en morgonlöprunda. Jag och Calle på grusvägen springer en och en halv mil förbi glömda gårdar och hälsokällan i Bie.
Jag kommer hem, varm och hungrig.
Helene åker in till Stockholm för att jobba ett par dagar och jag stannar på torpet med de tre mindre.
Storsonen har en kompis över och jag tvingar dem att göra andra saker än att spela DS, i flera timmar. De klarar det med näppe.
Knotten leker också själva. Ett tag. Sedan måste jag gå in och pyssla. Tänk att behöva klippa och klistra en sådan här tigermask i mjukt skumgummimaterial. Helst medan ett barn på fyra år frågar varje minut när den är klar.



Aaaaaaaaaargh, hjälp mig från barnen.

Sedan tänker du att du behöver göra en exakt likadan till.

Så är det att ha tvillingar.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Grusvägen dammar inte i dag.

Storsonen är hos en kompis på andra sidan åsen.
Helene går en runda i skogen
Jag bakar sockerkaka med knattarna. De klarar att vara med ända tills vi kör in den i ugnen.
Men att vänta med att äta den tills Helene är tillbaka från svamprundan, nej det går inte. Lilltjonke äter två bitar snabbt. Tjonka tar en tugga och säger:
“Jag tyckte inte den var god."
Jag ställer mig och diskar under parasollet och lyssnar på senaste Mattsson & Helin.

Under det gamla gömmer sig något ännu äldre.