Andreas

För lite drygt tio år sedan var jag, Stoffe, Tom och Ricardo i London respektive Los Angeles för att försöka slå med vårt band Orange Drop Kid.
Namnet var lika värdelöst då som det är nu men det var Ricardo som bestämde och han hade hittat på det.
Det var märkliga tider. Jag hade nyligen blivit singel efter ett långt förhållande när jag och Stoffe plötsligt stod där på Picadilly Circus, heeeelt vilse och med 1 500 spänn på fickan.
Det ena ledde till det andra och inom ett par dagar hade vi båda jobb och bostad. Alla hjältar har tur som det heter.
Snart fick vi kontakt med en lattjo brasilianare och hans amerikanska kompis Tom och det som aldrig skulle ha någonting med musik att göra hade blivit just det.
Jag skulle vilje berätta allt här och nu men eftersom jag vet att storyn förtjänar en bättre behandling ska jag spara den för förädling. Någon gång ska jag skriva den som en bok. Som ett skönlitterärt försök. Som en nöjesroman för mitt yngre jag.
Jag hittade anteckningar från den gör tiden i somras. Jag visade dem för Johannes. Det är en uppvisning i patetiska formuleringar från en ung vuxen man som k ä n n e r.
Samtidigt finns något väldigt ärligt i de där dagboksanteckningarna. De är värda att fördjupa sig i.
Någon dag ska det ske.
Om inte annat bara för min egen skull.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=W29TVpZuRlM&w=400&h=300]

Location:Flintbacken,Stockholm,Sverige

Bring Me the Horizon.
Jag vidgar mina musikaliska vyer. I dag och i går har jag enbart lyssnat på band jag vet är dåliga. Eller trott mig veta. Band som spelar “metal” men där sången ofta är ren och melodisk och inslagen av synthar och elektronik konsekvent syftar till att skapa en så emotionellt kraftfull ljudbild som möjligt. Ni vet, band som Bring Me the Horizon, Killswitch Engage, As I lay Dying, Soilwork, Katatonia etc etc.
Jag har efter denna djupdykning insett att jag gillar det. På riktigt. Det passar inte jämt men istället för att lyssna på lättlyssnad popmusik inland kan man ju lika gärna lyssna på lättlyssnad ungdomsmetal.
Det är mina nya giv. Som jag skrev på Twitter i går. “Vid 35 års ålder har jag insett att dålig musik är bra. Ibland. Och att det är okej”.
Lyssna själva här, här och här.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

System Annihilated fotograferade av HenkeOlofsson.se

Det är svårt att tro att melemmarna i Umeå-bandet System Annihilated bara är runt 18 år gamla. Debutplattan Furor låter som den är gjord av metall som är betydligt äldre än så.
Det är hårt, tajt och ilsket uppläxande.
Efter att ha lyssnat på skivan i flera dagar ville veta lite mer.

Jag fick snabbt svar på mina frågor.

Håll till godo, här är en pinfärsk intervju med gitarristen Kalle Kjellberg.

“Argt och energiskt, det är så vi jobbar”

Hej Kalle. Jag har gett upp att ha koll på alla subgenrer inom metal. Vad kallar ni själva er musik för?
– Alltså vi tappar fan också kollen på alla dessa nya genrer och subgenrer som poppar upp, men vi blandar nog progressiv mattemetal med stundtals arga hardcoreriff och skrik samt lite snabba dubbelkaggar. Så vi bildar väl någon slags progressiv historia där man kan hitta lite smådelar av alla dessa nya subgenrer. Så vi har egentligen inget specifikt namn för vår musik än så länge.

När jag läste om er skiva i Close-Up nyligen stötte jag för första gången på beteckningen djent. Är den relevant för er? I så fall, vad betyder den enligt er?
– Alltså djent. Ja, det är väl på något sätt relevant eftersom vi också inspireras av “djentband”, det vill säga typ Veil of Maya, Periphery och liknande. Dock är djent inget ord som bemärker oss särskilt exakt, tycker jag i alla fall! Men jag förstår om folk kan hitta vissa likheter. Ordet “djent” kommer väl egentligen från typ en intervju med Fredrik Thordendal från Meshuggah när han beskrev sitt gitarrljud eller något tror jag. Men nu har det ju verkligen exploderat och det finns ju en miljon nya “djentband” så nuförtiden kan man nog klassa det som en subgenre. Frågan är ju bara hur länge det varar, känns lite som en modefluga som kanske bara passerar förbi på några år. Men man vet aldrig.

Berör texterna särskilda ämnen och skrivs med omsorg eller prioriterar ni texter som enbart låter tufft?
– Texterna skrivs med omsorg och kärlek trots att det mest är cyniska arga texter som har funnit sin plats på Furor. Men självklart är metal/hardcore/döds/thrash och all arg musik ett sätt att ventilera sina tankar om saker som berör och upprör. Men man ska icke förakta det som låter tufft, att försöka kombinera dessa två typer av text är tricket för allt textförfattande enligt mig. Dock är jag ej helt säker på att jag lyckas hela tiden men man gör väl så gott man kan!

Jag gillar verkligen att ni skiter i allt vad skönsång och ömhet heter och bara satsar på frenesi. Lovar ni hålla den stilen?
– Det lovar vi på heder och samvete. Argt och energiskt, det är så vi jobbar!

Har ni alla rötter i metal eller kommer ni från olika musikaliska håll?
– Kanske inte rötter inom metal, men rötter inom hårdrock tror jag nog. Jag menar alla har väl dunkat AC/DC eller Kiss hemma på pojk- eller flickrummet när man var 10 bast. Men bara för att vi spelar sådan här arg skrikmusik finns det många musikaliska skillnader mellan alla i bandet. Hiphop, pop, punk, indie, elektronisk musik, allt detta kan givetvis vara en lika stor inspirationskälla som all metal vi lyssnar på.

Vilken är den största anledningen till att ni finns som band?
– Förmodligen för att vi alla gillar att spela musik, och vi började ju som sagt så sjukt tidigt med detta band. Vi har inte heller liksom bytt medlemmar eller slutat spela under alla dessa år så det har liksom blivit en del av vanliga vardagen.

Mitt lekmannaöra säger mig att ni är duktiga på era instrument. Är ni ett band som repar som fan hela tiden?
– Vi gör nog det. Fast nu på senare tid har vi blivit så lata eftersom vi tog ett litet break från att spela live på några månader för att få folk att peppa till albumsläppet. Men ja, vi repar som fan i vanliga fall. I replokalen vi hyrde på Hamnmagasinet i Umeå förut repade vi två gånger i veckan två timmar åt gången i fyra år typ varje vecka. Vi är liksom fast i den där grejen att vi repar även om vi inte har några gig eller något bokade.

Jag gillar albumtiteln Furor. Vågar man hoppas på sång på svenska framöver?
– Inte omöjligt att vi kastar in nån kort hardcoredänga på svenska på nästa platta som nån slags bonustrack. Vi har ju vår 1,5 minut långa låt “Norrland” som vi brukar lira live ibland som folk verkar gå igång på. Om jag får bestämma ska den absolut få en plats på nästa skiva!

Det var länge sedan jag fastnade på det här sättet för en ny metalplatta. Furor är mina lurar hela tiden just nu. Vad lyssnar ni själva på för tillfället?
– Jag vet att vår sångare Christoffer är mycket inne på typ The Ghost Inside och Stray From The Path och liknande band, annars är väl Meshuggah en gemensam nämnare för nästan alla i bandet. Själv är jag rätt inne på svensk pop just nu. Jag är råpeppad på Håkan Hellströms nya skiva. UÅHC-bandet Lesras nya platta går också varm. Men vi är verkligen olika när det kommer till musiksmak så man kan nog hitta allt från Hank Williams till Kanye West på våra playlists.

Vad händer framöver? Någon spelning i Stockholm inbokad?
– Den 4:e april drar vi iväg på turné med Zonaria, Inevitable End och Terrortory i Findland och Sverige vilket kommer bli sjukt kul. Inga spikade gig i Stockholm framöver än så länge tyvärr men i sommar kommer vi söderöver för att sprida Furor!

————

Lyssna Furor på Spotify.
Följ System Annihilated på Facebook.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Black metal-bandet Taake är nominerat för deras platta Noregs vaapen till den norska motsvarigheten till en Grammis - Spellemannspriset, skriver Svd. Trots att bandet har textrader som ”Åt helvete med Muhammed och muhammedanerna” och ”nu vaknar snart Norge” står juryn konsekvent upp för sitt urval.

• Juryn ska uteslutande värdera utgåvan, och inte framträdanden eller livsstil i övrigt. Vi har full yttrandefrihet i Norge och en Spellemannjury ska inte på något sätt censurera innehållet, säger Marte Thorsby, styrelseordförande för Spellemanpriset till Aftenposten som citeras av Svd.
  
  Jämför detta med hur Sveriges radio P4 agerade när det gäller bandet Völund Smed.
  
  Det här sätter fingret på det eviga dilemmat som uppstår när ens intresse för ett verk krockar med ens uppfattning om upphovsmakaren.
  
  Jag skulle aldrig lyssna på Völund Smed men jag gillar Taake.
  
  Visst är det ändå något tilltalande med den norska konsekvensen?

Trots att jag varit registrerad på Twitter i drygt tre år är det först det senaste året som jag upptäckt hur kul och användbar tjänsten är. 
Det bästa med mikrobloggen är att den gör det lätt att komma i kontakt med människor som inte ingår i ens vanliga umgängeskretsar och nätverk. Till exempel har Twitter fått mig att upptäcka att det finns en röd tråd som binder samman både Timbro och Uppdrag granskning med mitt eget intresse för musik.
Den röda tråden stavas black metal.

Jag minns hur glatt överraskad jag blev när jag upptäckte att vd:n för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, Markus Uvell, visade sig vara en metallskalle. Jag skrev ett uppmuntrande meddelande och efter det har vi med oregelbundna mellanrum tipsat varandra om bra skivor. Utan Markus Uvell hade jag  aldrig upptänkt bandet Slagmaur till exempel. Och jag hade inte varit lika såld på Deathspell Omega som jag är i dag. 

Jag minns inte hur vidarekopplingen till Henrik Bergsten, reporter på Uppdrag granskning, gick till men han visade sig också ha alldeles ypperlig musiksmak. 

Lika lite minns jag genom vem eller hur jag fick kontakt med personen som döljer sig bakom signaturen @Jagharinteaids. Men jag minns desto fler av dennes tips på mer och mindre obskyrt slammer. Horseback, Indian och Beherit till exempel. 

Varför inte låta dessa tre personer bjuda på sin visdom och goda smak för en större grupp människor så här i juletid?

Jag har härmed äran att presentera årsbästalistor @markus_uvell @hbergsten och @Jagharinteaids

Håll till godo. 

——-

@hbergsten listar 2011

1.Skogen: Svitjod
“Ensamhet, kyla och mörker. Episk svartmetall av finaste sort."

2.Taake: Noregs vaapen
“Storslaget och bitande och väldigt norskt."

3.Inquisition: Ominious doctrines of the perpetual mystical macrososm
“Årets mesta mangel. Och galnaste sånginsats."

4.Djevel: Dodssanger
“Rå monotoni. Sångaren från Kvelertak i sitt rätta element."

5.Svartsyn: Wrath upon the earth
“Fullt ställ."

———–

@Jagharinteaids listar 2011

Oranssi Pazuzu - Kosmonument
“Fantastisk finsk black metal med inslag av 60-tals psykedelia. Låter kanske konstigt men det funkar jävligt bra. Tänd några ljus - käka lite svamp - bli upplöst i Kosmonument."

Shining: VII Född Förlorare
“Heroin, självplågeri och hat till människosläktet. Dsbm (depressive suicidal black metal) blir inte bättre än såhär."

Deathspell Omega: Diabolus Abscondicus
“Franska DSO har precis avslutat sin trilogi om människan, gud och satan med en jävla smäll i Paracletus. Det här är en bra början på nästa era. Mer dissonanta solon till världen."

Craft: Void
“Bara omslagsbilden gör ju att man vill mörda folk. Läser man sen titeln på spår 7 blir suget inte mindre. I want to commit murder."

Insane Vesper: Abomination Of Death
“Ännu ett franskt band med ännu ett otroligt album. Jävligt smutsigt. De kör på i samma spår de gjort tidigare men det gör absolut ingenting."

——————

@markus_uvell listar 2011

1. Deathspell Omega: Diabolus Absconditus
   “När svartmetall är riktigt, riktigt bra lyckas den låta märkligt avslappnad och stillsam, trots all sin malande brutalitet. Inget band gör detta bättre än Deathspell Omega. Årets EP utvecklar den bakåtlutande självsäkra stilen vidare, den svindlande 23-minuterslåten väller ur högtalarna som en svart, seg, sörja utan slut. Underbart vackert."
   
   
2. Leviathan: True Traitor, True Whore
   “Universalgeniet Wrest levererar igen, ännu ett kryptiskt alster med den märkliga kombination av råhet och elegans som skiljer ut honom från det mesta som görs i genren. Senaste skivan är kanske ännu lite mer hatisk än vanligt, möjligen en avspegling av att kaoset i upphovsmannens privatliv verkar ha eskalerat på sistone."
   
   
3. Wolves in the Throne Room: Celestial Lineage
   “Konkurrensen är stenhård, men frågan är om inte Wolves in the Throne Room är världens mest pretentiösa svartmetallband. På senaste skivan tas komplexiteten ett par steg till med orgelpartier och passager med traditionell persisk sång, allt förpackat i bandets naturromantiska new age-filosofi. Det hela vore rätt irritrerande, om det inte samtidigt var så fruktansvärt jävla bra."
   
   
4. Craft: Void
   “Fuck the Universe var en lysande skiva, men gav också en känsla av att Craft had peakat och tömt ut sin potential. Årets vansinnesutbrott, Void, visar att det var fel - de har mycket mer att ge. Denna gång är vansinnet dessutom mer variationsrikt och sofistikerat."
   
   
5. Glorior Belli: The Great Southern Darkness
   “Jag är mycket svag för svartmetall som plockar in element från andra genrer - andra instrument, andra sound, andra låtstrukturer. När Glorior Belli fortsätter sin resa bort från det traditionella receptet, nu med inslag av stoner/sludge, och adderar lite groove till det svarta hatet blir resultatet oemotståndligt. Inget för puritaner."
   
   ——————————————-G—O———D————J-U——L—–