-
Aaaaaaaaahhhhh punka igen!!!!!!
Fucking hell! Punka igen! Vad är det för jävla skitgrejer!? Satans jävla ballefjongskit är vad det är.</div> <div>Jag cyklade till affären. Tog ansvar för klimatet och fick lite motion. Men vad händer strax utanför byn – jo samma sak som <a href="http://www.andreasjennische.com/2016/08/snok-huggorm-pokemon-go-och-varfor-far.html?m=1" id="id_bea5_8277_dc8f_d9ba">häromdagen</a> Det är ju själva fan. Måste vara själva fälgen det är fel på. Nästa gång ska jag tejpa hela skiten med silvertejp och köpa extra stark slang. </div><div><br></div><div><img id="id_32b6_c0cf_fae9_cd7d" src="https://cdn.uploads.micro.blog/10976/2024/cd7ebe24b3.jpg" alt="" title="" style="width: 298px;height: auto"> <br></div> <div> </div> <div>Nu går jag här igen med cykeln bredvid mig. Dessutom med tyng ryggsäck. Jag får se det som ett träningspass. Jag har musik, jag har ork och jag har lördagsgodis. Det skulle kunna vara sämre. Mycket sämre. </div><div>Ändock: Helvete vad arg jag blir. </div><div><br></div><div><b><i>Soundtrack</i></b>: </div><a href="https://open.spotify.com/track/77hlBnevpj8cbiH7sc0Iro" id="id_cdee_148b_4d7e_829d">Kendrick Lamar</a>Ironin är dragen så långt och det är extremt svårt att förstå #blogg100
Fredag. Snabb dag. Det är det alltid. Men vilken kul dag!
Till exempel ägnade vi oss en lång stund, flera personer på redaktionen, åt den här rubriken.
Vi kastade upp massor av förslag i luften. Några bra, några mindre bra, ingen riktigt dålig. Vi skrattade högt många gånger och det är ju fantastiskt på många sätt. Att få skratta högt på jobbet. Inte alla förunnat.Det är värt att tänka på, när det känns motigt och är stressigt.De senaste dagarna (veckorna) har vi på jobbet hållit på med en följetong, vi kan kalla det ett lajv, ett kontorslajv, där vi bygger upp en alternativ arbetsplats utifrån saker som händer vid kaffemaskin. Det är extremt internt och skitsvårt att förstå som utomstående men också väldigt roligt. Det är en mycket långt dragen form av ironi som bara rullar på, både IRL och via sociala medier.Det tänker jag också på när det känns motigt och slitigt, att jag jobbar på ett ställe där sådant finns. Där det finns kolleger, flera stycken, som det är kul att göra sådant med.###Jag var ute och cyklade idag också, med Per Bolund (MP), finansmarknads- och konsument minister.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eakDPQLZQrs]Trevlig helg. Nu handlar det om annat några dagar.
Kolla in den här märkliga elskoterprylen #blogg100
Mycket fordon här ett tag men den här rackaren är jag tvungen att bjuda på.Han som kör (och som byggt elskotern) går under smeknamnet Hippie och är känd i Stockholms cykelkretsar som mannen bakom Facebook-gruppen Cykelmaffian.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=E1JipDYPLHI]Han väcker en hel del känslor denne Hippie och när jag delade en variant av den här filmen i några cykelgrupper så påpekar flera att det inte är en cykel och dessutom går så fort att den kräver någon form av körkort. Själv säger han att det är en cykel när det gäller att avgöra hur fordonet får framföras.Vad vet jag. Jag tycker den ser fascinerande ut hur som helst. Men visst är det lite slött att bara åka?
Vaknar ledbruten i dotterns säng #blogg100
Den tar slut ibland, energin. Att vara “på”, glad, en uppmärksam pappa och en god kollega. För att inte tala om varm och närvarande make.Jag somnar i dotterns säng efter att jag läst saga. Vaknar en och en halv timme senare med ont i axeln och huvudvärk.Min fru säger åt mig att gå och lägga mig på riktigt. Jag gör det – med dåligt samvete för att inte ha orkat göra allt jag borde.Tänk om en älskade ett fotbollslag ändå - eller?
Jag har försökt med amerikansk fotboll också.
Vad mycket lättare det måste vara att få uppleva de starka känslorna i livet. Att vrida sina närhår och storböla när det går dåligt och skrika i falsett på glädjefyllan när det går bra. Att ha vissa regelbundna ceremonier i tillvaron att se fram emot varje match-dag.Jag har aldrig ens varit i närheten av det. Och jag tänker att om det inte finns nu kommer det aldrig gå att hitta. För hur skulle jag kunna jobba upp en sådan känsla av viktighet för ett fotbollslag nu? Omöjligt. Jag skulle ju behöva börja med något så basalt som att välja lag.Jag har försökt tidigare, men nej. Jag gör det inte igen. Det finns en massa parametrar man kan gå på; geografi, vänkrets, färger, stil men i grund och botten är ju allt det där kosmetika. Det är ju som att försöka övertyga sig själv om att vara kär i någon genom att stapla rationella argument på varandra.Nej jag är och förblir en fotbollsimbecill. Men jag kan känna viss avundsjuka när människor i min närhet, oftast män men inte bara, pratar med stort engagemang, värme och genuint intresse om ett lag, en spelare en bragd. De pratar oftast om ett vi. Kanske är det där någonstans det börjar. Jag har alltid haft svårt för sammanhang där det finns en väldigt stark känsla av att vilja hålla ihop den egna skaran till skydd mot de andra som är något annat.Men så tänker man inte om man är AIK, Bajen eller DIF. Då är det VI, den stora FAMILJEN.
Hur mycket jag skulle vilja går det inte. Det räcker med den familj jag redan har.
###För övrigt är jag glad att jag fått medhåll av flera cyklister när det gäller det här idag.Vintercykling – låg felmarginal trots omak
Det är ju inte så jag längtar efter att hoppa upp i sadeln när det snöar spik och är tio minusgrader.
Men när jag väl kommit iväg är jag alltid nöjd att jag trots allt valde stålhästen före tunnelbanan.
Det kanske är spårigt och halt och går långsammare än på sommarhalvåret, ändå är det värt det. Varför? Det går att planera hur lång tid det tar att åka från ett ställe till ett annat. Jag skulle från Tanto till Fridhemsplan idag och klarade av resan på exakt den tid som Google Maps anger som beräknad cykeltid. Detta trots att det är vinter och jag varken kör med dubbdäck eller har en snabb cykel.
Att förflytta sig samma sträcka genom kommunala färdmedel kräver en promenad, en busstur och en promenad igen. Alternativ en promenad, två olika tunnelbanor och ny promenad.Det svåra med hela operation vintercykling är att klä sig rätt. Jag gillar inte att klä om enbart för detta. Jag klär om när jag springer eller gymmar men en cykeltur till jobbet (mellan Södermalm och Östermalm i vanliga fall) är inte att betrakta som ett träningspass. Alltså krävs så vanliga kläder som möjligt. Oftast räcker det med långkalsonger under jeansen och ett par kraftiga vantar men ibland är det snöregnigt och då måste ju någon form av överdragsbrallor på. Det är skönt först, efter ett tag blir det för fuktigt inifrån.
Det är också svårt att skydda halsen och ansiktet på något bra sätt. En rånarluva är väl det enda raka men det ska ju inhandlas och att handla, ja det älskar jag inte att syssla med direkt.
Halsduk är bara ivägen så oftast fryser jag om halsen och biter ihop.
Det är konstigt vad lite vinddrag kan göra. Trots låg hastighet: Svinkallt om ansikte och händer.Kanske går det att komma runt problematiken genom att smörja in sig med redigt mycket fett.
Ringvägen.
Hornsgatan.
Där mötte jag sopsaltarn.
Västerbron.Finbesök, kor, tusingar och tre mil på cykel #torplife S05E26
Jag äter inte kött. Det främsta skälet är att jag ogillar köttindustrin.
Men det är fan skillnad på kött och kött. Magda gård i Näshulta är ett tydligt exempel på köttbönder som har en helt annan syn på sina kor och på sin köttproduktion än storindustrin. Vi hade kusin Jakob och gänget på besök i helgen och då åkte vi till Magda. Bonden berättade allt om sina rödkullor och var allmänt jävla skittrevlig. All respekt år honom. Ska man äta kött ska man äta hans kött. Korna får gå ute hela sommarhalvåret, kalvarna får dia och alla djur får enbart äta gräs som växer på den egna gården och förebyggande medicinering är förbjuden.
Så alla köttisar. Ta sikte på Magda gård.Hela helgen har varit tipptopp faktiskt. Det är alltid grymt att hänga med Jakob och Helena och jag har både druckit bärs, lyssnat på hårdrock och sportat.
Idag söndag var jag ute i morse och sprang fem gånger tusen meter. Det svinjobbigt och kul. I lurarna: Guns n' Roses.Nu på kvällen cyklade jag Öljaren runt. Tre mil på lite drygt en timme. Satan vad jobbigt och kul. I lurarna: Poison Idea.
Jag ska fortsätta med cykelpass lite då och då, allt för att vässa mig inför Julita Duathlon i slutet av augusti.
Nu har jag ju min Dawes. Dessvärre är sadeln så satans jävla hård så röven håller på att gå av på mitten. Men men. Det är väl mest en övningssak. Jag älskar ju den där hojen.
War on mouse och den röda häftapparaten i filmen Office Space #torplife S05E10
Jag såg den idag igen. Inomhus. Den tittade upp med sitt lilla face bakom bänkskivan i köket.
Jag hoppade till. Det gjorde inte musen. Den kaxade sig och drog sig sig tillbaka helt lojt – för att sedan titta fram igen ovan kanten på ena kökslådan.Hell fuck shit.
Där går gränsen. Nu är det fan krig. Jag har undvikit att sätta ut fällor på bänkarna men nu är allt tillåtet. Jag har riggat en med nektarin och en med geléhallon.
Jag räknar inte med att ta den. But the war won't be over.
(Fast i ärlighetens namn bävar jag lite för att gå ut i köket imorgon bitti och se resultatet av en lyckad attack. Jag har minnen från barndomen av musfällor som slår igen över en muskropp – på fel ställe. Brrrrrr.)
Över till något helt annat. Jag har lyckats fixa en av alla rishögar till bicicletas ute i ladan. Den är tyvärr inte alls lika bra att cykla på som den är fin att titta på. Jag älskar sådana här raka enkla gamla herrcyklar.
Marc Marons intervju med Mike Judge var bra förresten.
Mike Judge bjussade bland annat på en rolig anekdot om Office Space, filmen om en deprimerande arbetsplats med sådana där små bås ni vet. Det är han som skrivit och regisserat den (men han är mer känd som skaparen av Beavis and Butthead). Hur som helst, i Office Space spelar en röd häftapparat av märke Swingline en central roll. Vid tiden tillverkade inte Swingline några röda så Mike Judge målade ett exemplar för att få den som han ville ha den i filmen. Den gjorde succé. Både filmen och den röda häftapparaten. I så hög grad att Swingline fick så många förfrågningar om den röda varianten att de började tillverka den.
Wall Street Journal har till och med skrivit om saken i en artikel från 2002.Kul.
En cykel gånger två
Södermalm.
Jobbrapport eller bara skryt (vissa skulle säga varumärkesbygge)
Den grej jag hade tänkt att lägga mest tid på hanns inte med men det blir ju en dag imorgon också.
Dagens mest spridda blev den här artikeln, om ett pressmeddelande signerat Moderaterna.
Politik är en ingrediens även och i den här rapporten från kommunfullmäktige (duh!).
Förresten verkar snacket om att det är så svårt att hitta bra säljare (alla som någon gång träffat en chef inom det privata näringslivet vet vad jag menar) vara sant. Om man är ung och hungrig på att sälja verkar man ha ett guldläge just nu.
Jag träffade en polis också, men det får du inte läsa om än.
Samt:
* Kerold Klang tittade in på redaktionen i dag. Alltid trevligt.
* Jag fick till en snabb löprunda på lunchen.
Men va fan, som Jakob Eklund skulle sagt
För att göra en lång historia kort blev jag nyss Facebook-kompis med en person vars namn jag stavat fel i tidningen, (vilket han påpekade, det var det som ledde till att vi blev FB-friends).
Efter att jag stavat fel även när jag “rättat” hans namn en gång kände jag mig så jävla usel att jag tog i med kraftuttryck (i ett mejl till min blivande vän) för att påvisa att jaginte alls kände mig nöjd med detta.
Han svarade med en smiley och en länk till det nedanstående klipp.
Efter det requestade jag honom på Facebook.
[youtube www.youtube.com/watch#torplife dag femtiotvå – Stockholm tur och retur och vilse i skogen, allt på samma dag
Jag går upp tidigt för att hinna med morgonbussen in till stan. Jag ska låna mamma och pappas bil eftersom vår saknar dragkrok, vilket är idiotiskt. Varför har inte alla bilar dragkrok som standard?
Jag dricker en kopp kaffe med pappa och lämnar Katrineholm typ 08.30 i deras svarta Mitsubishi Royal. Den låter som en blandning av symaskin och traktor. Det är något sorts hål i avgassystemet och när man kör fortare än 85 kilometer i timmen tjuter det i huvudet av oljudet.
Royal.
Jag når Julitahallen strax efter klockan nio. Jag hämtar släpet, köper en Dr Pepper och kör vidare mot torpet. Efter bara tre kilometer. Börjar Check Engine-lampan lysa i Mutsubishin.
Röd lampa. Dåligt tecken. Eller?
Jag ringer pappa:
“Alltså jag vetefan om jag vågar köra vidare, nu lyser Check Engine” säger jag.
Pappa svarar.
“Det är ingen fara. Vi har snackar med Burre och det är inget att bry sig om”.
Okej.
Jag kör vidare. Klockan tio typ har jag nått torpet och packat släpet med lådcykel och lite andra skrymmande saker. Jag äter en snabb frukost med familjen jag lämnade sovande för typ tre timmar sedan och styr mot Stockholm. Lika bra att få det gjort. Släpet ska tillbaka före stängning och Mitsubishin känns allt annat än pålitlig.
Snabbare än 75 kilometer i timmen vågar jag inte köra. Det rister och brummar i hela ekipaget och jag håller en osynlig tumme.
Hjälmaresund, Alberga, Eskilstuna, E20 etc etc etc.
Jag lyssnar på Dave Dameshek,
Jets Twit , ESPN Football Today
och Around The League med lurar i öronen för att slippa ljuddämparvrålet.
Jag är hemma i lägenheten på västra Södermalm klockan 13 ungefär. Jag lassar ur och upptäcker att jag glömt låset till cykeln på landet. Jag trampar den till närmsta cykelhandlare och pungar ut med 400 mycket svidande riksdaler. Sedan käkar jag en macka på fiket som ser ut att höra hemma i Katrineholm och drar vidare igen.
Bananza. En klassiker.
Mer ljuddämparvrål, mer Jets Twit
Jag når Julitahallen strax före klockan 17. Nu är jag mör. Jag inser att jag omöjligt hinner in till Katrineholm och lämna tillbaka bilen i tid för att jag ska kunna ta 17.20-bussen tillbaka till torpet. Det får bli 19.20-bussen istället.
Jag lämnar släpet och åker långsamt till torpet. Jag äter middag med ungarna och Heléne, tar på mig träningskläder och kör tillbaka bilen hem till mina föräldrar. Det är bara två mil men shit vad trött jag är på Misubishin nu alltså.
Jag lämnar bilen, småpratar en stund med mamma och pappa och tar 19.20-bussen. En bit. I Bie hoppar jag av för att springa sista halvmilen. Tror jag ja. Jag väljer fel väg i skogen och när jag upptäcker det är det för sent att vända. Jag biter ihop och fortsätter.
Jag springer fel en gång till, batteriet till mobilen tar slut och det regnar.
Det blir en dryg mil.
Jag är mycket glad när jag äntligen är hemma i torpet igen.
Trött och glad.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad#torplife dag trettioett – vi drar på middag längre bort på grusvägen
Standardpackning på stranden.Vi har fått sommarkompisar. En familj från Årstadal med barn i stort sett samma ålder som våra. Hemma i Stockholm har vi bara en bro mellan våra respektive kvarter men rör oss helt utanför varandras kretsar. Här har vi några kilometer grusväg mellan våra respektive sommarhus men ses i stort sett varje solig dag på stranden.Vi tar cyklarna förbi badet, grustaget och den första stora hästhagen sedan är vi där. Vi är bjudna på middag. Vi har cyklat direkt från stranden och ramlar rakt in. Barnen börjar leka direkt.Det är en trevlig stund. När våra barn börjar skrika packar vi ihop oss. Heléne ser en älg springa in i skogsbrynet och ljum luft möter våra ansikten när vi trampar hem.En ensam bil står parkerad vid badplatsen, en kvällsbadare har stranden för sig själv.Det är vår trettioförsta dag här i rad. Det får gärna vara lika många till.Och hur fan ska man cykla Stallgatan?
Med lådcykel finns inget annat alternativ än att ta plats mitt i bilkörfältet. Som “vanlig” cyklist är det snabbare och säkrare att hoppa upp på trottoaren men för den som vill vara laglig, ja då gäller det att hålla styret rätt i mun och lägga sig längst till höger och hoppas på att bli sedd. Det är så smalt där att när det ligger två bilar i bredd inte blir mycket utrymme kvar. Det blir inte bättre av det varje morgon står en-två lastbilar parkerade mitt i vägen, med varor till Grand.
Nej, det enda raka är att hålla sig mitt i en bilfil. Då blir man åtminstone inte prejad.
# Utöver cykling har min arbetsdag innehållit artikelskrivande, ett snabbt hej till DOD-Henke och två kokosbollar som storchefen köpt i Norrtälje och sedan tagit med till redaktionen. Hon tog med två kartonger, inte bara två enstaka till mig alltså.
# I morgon ska jag lämna barn på dagis, gå med en liten knalle till tandläkaren och sedan avsluta vårens arbetssäsong med lite fest på jobbet. Sedan väntar nio veckors #torplife. Jo det stämmer. Nio veckor! Om jag inte vore så trött skulle jag skutta omkring.
# För övrigt har jag just insett att Slayer spelar på Grönan i augusti. Utan Jeff Hanneman (RIP).
@a_jennischeTre gånger cykeldepp #fuckingvinter
Fångade på bild tidigare i dag, utanför Ringen köpcentrum vid Skanstull. Sådan fucking jävla misspepp.
subscribe via RSS
