Nya höga förvntnignar

Mina kontakter gjorde att vi på Stockholm Direkt.se kunde vara först med det här idag.

FILMEN som visar hur nya tunnelbanan ska gå i Stockholm.

Snygg och pedagogisk.

Själva anledningen till alltihop var att han skulle presentera starten för årets utomhusbio i Rålis i Stockholm.

Klippte gräset idag äntligen. Det var andra gången på hela sommaren så det var som att långsamt äta sig igenom en äng. Fuktigt var det också.
Men jag vann.
Gräset – Andreas = 0 – 1.

Lyssnade på Marc Marons intervju med Harmony Korine (han som gjorde filmen Kids) och som sa flera intressanta saker. Jag har visserligen ingen som helst kunskap eller erfarenhet om filmande men kan ändå relatera till en grej han sa på det  temat.
Harmony Korine är en sådan där filmregissör som undviker digitala kameror för att istället använda analog film. Inte av nostalgiska skäl utan för att det innebär att man måste hålla sig inom vissa givna ramar. Det blir för dyrt att filma mer än nödvändigt med analog film och skådisarna kan inte göra om scenerna för många gånger. Den grejen fattar jag precis. Det är som att skriva en artikel på 1 800 tecken till ett visst klockslag kontra "skriv vad det är värt" och "lämna när det är klart".
Det sistnämnda blir sällan gjort överhuvudtaget.

I övrigt har jag styrt upp lekdate och bjudit på middag. Mycket trevligt. Och badvädret är fan tillbaka. Temperaturen i sjön stiger igen.

Men det är så dags. Imorgon är det sista hela dagen vi är här before take off to fucking Stockholm.

Det är som det är. Dags att tjäna samhället igen som det heter. Dags att tjäna lite jävla pengar igen som det heter.

Det har varit en dag med dåliga vibbar. Dåliga vibbar i mig. Barnen har varit glada och Helene och Axel åkte iväg med gott humör för en weekend i London på tu man (mor och son) hand. Jag däremot har brottats med dem där hopplösa känslan av vemod som slår till med oregelbundna mellanrum. 
"Du har ett svar moln runt dig idag" som Helene sa i morse. 
Så sant. 
Och som jag ogillar det. 
Ogud ska veta att jag försökt jobba bort det hela dagen. 
Det har gått så där. Men jag tror inte barnen har märkt så mycket och det är ju alltid något.

Det är som om allt tar emot. Oavsett vad det gäller. 
Det snabba stoppet på #Katrineholmsveckan gjorde inget bättre. Fast barnen gillade det. De fick sockervadd.

En ljuspunkt var meddelandet från brorsan som kommit fram till Thailand nu och som skickade en länk till en nystartad blogg. Den bör läsas såklart. Du hittar den här. 

Gräset blev inte klippt idag heller.

Och nya sängen från Ikea är ouppackad.

Inom en mycket snar framtid stänger vi dörren till årets torplife och åker hem och blir stockholmare igen. För att skriva artiklar om Slussen, SL och anti-byggdemonstrationer.

Det är som det är med den saken.

Jag ska ju börja träna på gym också.

Och jag har köpt en borrhammare.

Ikväll åt vi den traditionsenliga pizzan i Äsköping för att kröna och avrunda årets #torplife

Tidigare idag sprang jag och Calle den sista sommarrundan ihop.

Det luktar uppbrott.

Det är inte en god lukt.

Jag är snart tillbaka på jobbet och den känsla jag har nu i kroppen (jag står barfota på köksgolvet i shorts och tittat ur över en äng i solnedgången, jag har sprungit idag, jag är mätt och glad) kommer att vara svår att minnas. Den finns nu, sedan är sedan.

Så är det med det.

Imorgon ska jag klippa gräsmattan.

Det blev en liten family get together ikväll. Brorsan mellanlandar i Katrineholm innan han drar vidare till sitt liv i Asien igen imorgon. 
Det var fint att se alla syskon samlade en stund – om så bara för en kortis.

Det gäller att fylla de sista dagarna på årets #torplife med så mycket bra som möjligt.
Om en vecka kliver jag in på jobbet igen.

Idag åkte vi på en planerad utflykt. Det är väldigt sällan vi gör det men ibland måste man testa nya grejz. Siktet var inställt på Sagostigen i Malmköping och det var värt besväret. Här vet man inte vad "att slå på stora trumman" betyder. Här är ledorden "kul med små medel". 
Det hela består av en lada med barnteater, en stig med "titthus" (ett per känd saga),ett fik, en hoppborg och lite andra lekparksgrejer. Därutöver en stor fin skog, picknickplatser, en stor gräsyta samt några grisar, ponnyer och höns.

Det är underbart i all sin enkelhet. Om du är här med barn i rätt ålder vill säga. Tänk barn mellan fyra och sju typ.
Som Helene sa: "Dockorna inne i husen ser ut som om de är gjorda på fyllan".
Ett sanningens ord. Sagostigen är sjukt ful. Men våra ungar var med på noterna och sprang engagerat mellan Askungens slott och Bockarnas bruses bro (det fanns inte ens ett troll under den!!!!).

Sedan fikade vi och drog hem. 
Nej, höll på att glömma den oförglömliga prylboden och loppisen. Jesus fucking Christer. Low key var ordet.

PS. Hon som gjorde barnteatern var proffsig som fan även om hennes versionen av Dummer-Jöns var helt obegriplig för våra sexåringar. DS 

PS 2. Damen i entrén bjöd på en överraskning. När jag råkade köra lite för långt med bilen (eftersom skylten var svår att se) sprang hon ursinnig ur sitt lilla bås och skrek: "Du måste stanna! Du försöker smita förbi entrén!"
Det var en rolig överreaktion som jag svarade på genom att ställa massor av dumma frågor. Då blev hon snällare. DS 2.

Imorgon återser jag Stockholm och Södermalm för första gången sedan veckan före midsommar. Jag ska hem över dagen för att städa lägenheten innan vardagen börjar igen.
Det blir varken kul eller tråkigt. Det är bara att göra. Jag ska passa på att lyssna på svinhög heavy metal i bilen.
Jag har ställt klockan på svintidigt för att kunna springa först, vi får se hur det blir.

Gårdagens besök med övernattning på Räfsviken hos Mattias och Lisa var förträffligt. Fint ställe, fint umgänge, fint väder (fuck regn, vi hade punschveranda).

Det enda dåliga var att både dotter och Helene kom hem med varsin liten äcklig fästing på kroppen.

Men nu finns de inte mer. Fästingarna alltså.

Ibland är jag fan för på, för snäll och för dålig på att stämma av och prata med Helene innan jag bestämmer saker.

Tydligen har jag bokat upp hela helgen (med tre olika sällskap) utan att Helene vet någonting. Eller rättare sagt, utan att hon visste någonting.
Nu vet hon.
Och det är både bra och dåligt.

Själv mår jag mest dåligt.

Men men, det går över.

För övrigt är jag fullt upptagen med att läsa Daniel Suhonens "Partiledaren son klev in i kylan" samt vårda nya bloggen Soulenduro.se

Eller fullt upptagen är att ta i. Det är vad jag gör när jag inte är fullt upptagen. Med att hänga med barn, laga mat, diska, städa dass och planera mat.
Jag älskar allt det där när jag är här. Och jag bävar för att behöva sätta p för årets #torplife och växla upp igen. Lägga i den högre jobbväxeln, dra ner på sömnen och stressa mellan arbete, hem och skola.

Jag gillar mitt jobb. Jag gör verkligen det. Vissa gånger vore det nog lättare om jag inte gjorde det.
Nej det menar jag inte. Det är bara jag som måste bli bättre på att säga nej och gå hem i tid.

Det är som en viss kusin brukar säga, vi kan kalla honom Erik, att det inte finns någon gräns för hur många bloggar man kan ha.
En blogg är bra. Två är bättre och fem-tio stycken riktigt jävla bra.
Jag är på väg mot åtminstone fem.
Den mest intressanta just nu (utöver den här då) är nya SoulEnduro.se – en fucking blogg om fucking löpning! Jo det är sant!
Vaddå, ska jag bli värsta trista löparsnubben nu tänker du som håller på och delar sin detaljerade träningsdagbok och ba: "Sprang tusingar på 3.14. Femtio stycken. Sedan bytte jag till Asics Alien PRO Force III och körde femtio till".
Nej så ska det inte bli.
Snarare lite som Carl Andreas Is Cooking Something där jag tog mig an både kokning och stekning på ett hatiskt sätt, förlåt kärleksfullt och initierat sätt.

Hoppas vi ses även där.

Puss och kram.

PS Jag stannar kvar här också. Såklart. DS

PS 2. Matbloggen hittar du på diskbanken.wordpress.com DS 2.  

Jag sprang en kvällsrunda förbi Propptorp. Det gick i samma tempo som oftast fast det var jobbigare.

Allt kändes grymt.

Himlen var rosa och jag lyssnade på Slayers nya låt.
Den är fan HARDCORE!

Vilket får mig att tänka på Jimpas berömda Slayer-dyk den där sommaren på 90-talet då vi bodde i en sandlåda på Hultsfredsfestivalen.

För övrigt är jag nu anmäld till sommarens uppsättning av Julita Duathlon ) som min vän Daniel förtjänstfullt fixar. Kom igen, det blir kul!
Mitt mål: Under två fucking timmar.

Värt att notera är också att jag och ungarna eldade lunch idag. Vi passade på att testa hur det blir om man eldar en tom Brooklyn-lager också. Det blir fett coolt som ungdomarna säger.

Anslutningsvis.
Min granne och kompis Mathias bjöd på fälttävlan idag. Fett coolt det med. 

Vädret suger banan och ungarna är lite småless. Vad göra?
Ta fram alla tuschpennor och lek tatueringsstudio!
"Jag tycker att de här tatueringarna är snyggare än riktiga tatueringar" som sonen säger.
Där hör ni.

Har hållit på och grejat flera timmar med min andra sajt aochj.com nu och blev så förbannad att jag raderade hela skiten.

Inget fungerade som det skulle och dessutom är jag verkligen inte i behov av fler än en blogg. Jag gillar att ha flera bloggar på olika plattformar men jag orkar fan inte uppdatera dem och då är det bara kostsamt.

Nu får det vara den här. Åtminstone ett tag, tills jag ledsnar och blir tvungen att registera mig någonstans igen.

Bloggplattformar som jag testat hittills:

Blogger.com

Wordpress.com

Tumblr.com

Postach.io

Posterous.com

Först ett tips.
Marc Maron intervjuar Vince Gilligan, mannen som skrivit Breaking Bad och Arkiv X.
Jag hann lyssna lite igår kväll när jag stod vid min älskade diskbänk och lite i morse när jag satt på dass.

När jag satt där tänkte jag en stund på den förfrågan om ett jobb som jag fick igår, men nej. Stället verkar intressant, själva tjänsten fuck no. 
Sedan var det dags att rådda med allt för att komma iväg till svärmor i Småland.

***
Och nu är vi hos Svärmor. 
Shit vad mätt jag är. 
I bilen hit lyssnade vi på Sverker i Sommar och han sa fan det bästa någon sagt om Slussen på länge. 
"Det är en rondell i Stockholm som fungerar dåligt. De flesta människor i Sverige är inte intresserade av vad som händer med Slussen".
Word Sverker Olofsson.

Imorgon ska jag greja med hängrännan.

Och fira Helene. Hon fyller år. 

Körde en sväng med bilen faktiskt. Tog med mig storsonen ner till affären för att slänga skräp. En vacker sommarkväll med både ljusa och mörka moln över vete- och ärtfälten.
Vi tänkte köpa glass också men allt är ju tokstängt. Pizzerian stängd (dessutom har den inte glass), Ica stängt, macken borta sedan decennier och värdshuset mörkt som en balja med lock. Tur vi hade Guns n' Roses i stereon.
Jag erbjöd mig att byta efter halva vägen så att Axel skulle få välja någon av reklamradiokanalerna, men han avböjde. Han gillar inte Guns men sa att "det är ändå lite kul".
Det var fint tyckte jag.

Ungarna har fått täljknivar. En succé. Särskilt dottern älskar det, att sitta och skala och vässa pinnar. Hon höll på hela förmiddagen. 

En vandringsstav ska det bli, säger hon.
Jag är så glad att barnen gillar det. Jag kommer ihåg själv hur stort det var att få en egen täljkniv. Jag kände mig stor och ville sitta bredvid pappa bakom hans hyvelbänk. Han hade en liten snickarhörna i ena hörnet av lekrummet på den tiden. 
Jag skar mig såklart och fick lära mig att det trots allt är bättre att skära sig på en vass kniv än på en slö, eftersom såren blir renare då. 
Jag fick plåster och var på det igen. 
Det är något särskilt med att sitta och pilla och greja med händerna på det där viset. Och trä är ett skönt material. 
Jag hoppas ungarnas intresse håller i sig.

För övrigt har jag testat en ny träningsapp. Support your local scene heter det och eftersom jag upptäckt att Jogg.se och appen Svettig är skapad av bland andra Niklas Karlsson från Katne är en ju tvungen att bidra. 
Det är en svensk variant av Runkeeper eller Strava kan man säga, som mäter distans, tider och kartor och fungerar som en digital träningsdagbok. Ett forum och sajt med bloggar och tips finns också knutet till alltihopa. 
Jag är ovan vid gränssnittet men det brukar lösa sig ganska snabbt. Det känns självklart roligare med en produkt skapad av någon en har lite koll på jämfört med Runkeeper som jag använt hittills. 
Det är lite kul med denna Niklas Karlsson också, som jag helt nyligen insåg vem det var trots att vi följt varandra på Instagram svinlänge. För femton år sedan var han lite rund och spelade ståbas i rockabilly- och countryband och jobbade som programmerare någonstans typ. Nu är han värsta ultralöparen och jobbar med träningssajter. Tiden går. I like it.

Imorgon ska jag springa igen. Med Calle från andra sidan åsen. Cirka 15 kilometer. Det blir kul.

PS Slayer är fan världens bästa band DS

Mura en eldstad gjord för en sådan där fräsig stekhäll i gjutjärn. Check.

Elda i eldstaden samt värma upp stekhällen. Check.

Laga mat på stekhällen. Check.

Äta maten stekt på stekhällen. Check.

I övrigt: Skivstång samt Jack Werners intervju med Isobel Hadley-Kamptz.