Sofia kyrka i Sofo.
Det har varit dåligt med bloggandet några dagar. Det har blivit några pliktskyldiga inlägg strax före midnatt för att inte spräcka blogg100-sviten men inte mycket mer.
Jag har varit trött och stressad och inte haft tid att reda ut tankarna.
Idag är en bättre dag. Den har bestått av familj och vänner, mat och vin.
Det började med dubbeldop i Sofia kyrka. Min kompis M och hans ofru skrev in sina barn i församlingen enligt konstens alla regler. Prästen var överlycklig över två nya medlemmar och föräldrarna stolta och glada över att ha samlat alla på en och samma plats.
Jag satt och lyssnade på prästen och tänkte på när jag själv döpte mig. Jag var tretton år och gick i konfirmationsundervisning i Julita kyrka. Prästen hette HG och älskade att åka på skidresor men inte lika mycket att svara på de svåra frågorna. Jag var en skeptisk elev. Ville på allvar komma fram till om det här med kristendomen med Gud och Jesus var för mig. Tiden gick, HG planerade skidresan med alla konfirmander och jag blev alltmer villrådig. Skulle jag hoppa av nu, när jag ändå ägnat söndagar i en hel termin åt att gå i kyrkan? Jag hade ju inte fått några svar på frågor som hur vet man att Gud finns? Hur vet jag att jag tror? Varför ska man tro på Gud? Hur ska man se på allt våld som skett och sker in the name of God?
Jag gjorde det fega. Jag stannade kvar. Bestämde mig för att konfirmera mig och odöpt som jag var också döpa mig.
Jag minns hur jag stod där framme klädd i vit särk (?) och vattnet på huvudet och välkommen i församlingen. Det var mamma, pappa min syskon och några vänner till familjen. Det kändes lite märkligt. Men jag gjorde det. Efteråt ville jag inte tänka så mycket på det.
Skidlägret var kul och konfirmationen som en skolavslutning. Fnissig.
Allt det där tänker jag på i Sofia kyrka. Prästen pratar om de heliga traditionerna och om vikten att döpa sina barn.
Jag känner att det inte är för mig. Jag känner mig mer okristen än någonsin.
Men jag fördjupar mig inte i det, utan koncentrera mig på mina vänner, deras barn, släktingar och familjer. Det är fint.
Festen efteråt, i församlingslokalen är varm och uppsluppen. Jag hälsar på M:s och L:s föräldrar och det är gott att få ett ansikte på dem. Jag hinner prata med två andra nära vänner som jag träffar alldeles för sällan och barnen äter tårta till lunch och får gasballonger och allt är allmänt jävla trevligt. På riktigt genuint trevligt. Så där så man blir varm och glad i hjärtat.
Doppresenterna är oöppnade när vi går. I våra ligger varsin bok till de nydöpta. En nyskriven barnbok om feminism. Ett exemplar till flickan. Ett exemplar till pojken.
Jag, min hustru och tre barn knallar glada hem över Södermalm.
