Jag klev in i vedboden och kände lukten av död. Igen.

April 12, 2020 ☼ torplifeGamla inlägg från Write.as

Torpet stod där det skulle. Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en död grävling på dasset, en död räv i vedboden och en död uggla i ladan. Idag, när jag gjorde vårpremiären ute på torpet, var det dags för nästa otrevliga överraskning. Det blev en repris. För andra gången klev jag in i vedboden för att inspektera lagren och möttes av en omisskännlig lukt av någonting dött. Jag stannade till och letade efter källan genom att långsamt svepa med blicken i dunklet och bakom skottkärran låg den. Rödlätt och lurvig och stendöd. Ånej var min spontana reaktion. Inte igen. Jag avskyr att hålla på med döda djur. Aldrig känner jag mig så ynklig som då. Men vad gör man. I vedboden kan man inte ha döda djur som ligger och ruttnar. Jag hämtade en spade och ropade på Helene. Det har hänt igen. En död räv i vedboden.” Hon kom och tillsammans fick upp rackaren på skottkärran. Helene var modigare än mig och vågade nästan ta i den med sina handskbeklädda händer. Men bara nästan.

Sedan grävde jag en grop där vi välte ner den. RIP räven. Räknar nu med att det dröjer åtminstone ett år innan det är dags igen.

Räven var död när vi fann den. Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.